43 stöder denna åsikt. Det är också skäl att i denna framställning skilja mellan den äldre doktrinen pä 1800-talet och Bentzons rättskällelära, i vilken enligt Ross för första gängen tyngdpunkten klart läg pä en deskriptiv lära.’^"* Med en deskriptiv rättskällelära kan man för det första förstå en beskrivning av hur domstolar och andra myndighetergär tillväga för att finna lösningen pä ett rättsligt problem. Rättskälleläran kan också vara normativ, i vilket man inte nöjer sig med en analys av praxis utan även ger domaren eller överhuvudtaget rättskällelärans adressat räd, hur han bör bete sig för att hitta en tillämplig norm.'-^^ Nutida doktrin står delvis under inflytande av Ross,-^^ som kraftigt har pläderat för en deskriptivt betonad rättskällelära. Ross anser dock själv senare, att man inte kan genomföra vare sig en rent deskriptiv eller en rent normativ rättskällelära. En rent deskriptiv rättskällelära leder även till ett beaktande av domarens personliga aversioner, matsmältning osv. Ross konstaterar, att rättskälleläran väl är deskriptiv, men att dess föremål är normer och normativa upplevelser. »Retskildela:ren gär ud pä deskriptivt at skildre den ideologi, altsä de forestdhnger om noget gyldigt forpligtende der faktisk besja:ler dommerne. Den er 'norm-deskriptiv, ikke norm-expressiv, en Ixre om normer, ikke i normer’.»Rättskälleläran bör alltså förbli deskriptiv, men den bör inte beakta alla faktorer somfaktiskt inverkar pä domaren. En rent deskriptiv rättskällelära i formav en beskrivning av »domarideologin» betraktas inte alltid i nutida litteratur som metodologiskt nödvändig. Enligt Strömholm kan rättsvetenskapens företrädare framlägga åsikter och motiverade rekommendationer pä metodlärans område, förutsatt att sädana rekommendationer inte utges för att vara gällande rätt.^^** Andenxs påstår, att hans framställning av rättskälleläran »tar stort sett sikte pä ä vare deskriptiv . . . men noen personlige oppfatninger vil nok ogsä komme frem».’^^ Även Eckhoff medger, att hans framställning inte är rent beskrivande, utan att han också framför egna åsikter omvilken vikt de olika rättskällefaktorerna bör ges. Han försöker dock klart ange, vad som är värderingar och vad som är deskription.’"**^ Man kan också fråga sig i vilken män Peczeniks tredelade rättskällelära verkligen är fall Ross, Rct, s. 127. AndcriA's, s. 57 f. Se t.cx. Stucr Lauridsen, s. 351; Strömholm, s. 299. Ross, TfR 1974, s. 331; se även Ross, Ret, s. 91. Strömholm, s. 299. Andenats, s. 58. Augdahl konstaterar (s. 39) om sin rättskällelära, att den innehåller mänga »bör» för domaren, och han tillägger: »En shk rettskildekrre kan selvsagt ikke gjore krav på å va;re videnskabelig i egentlig forstand». Ross (Ret, s. 125) ställer sig tvivlande till Augdahls metod: »Meget vel, så ved vi altså, hvorledes professor Augdahl ser på disse ting.» Han medger dock, att Augdahls bok har ett värde somen framställning av norsk rättskällelära, eftersomden trots sin utgångspunkt i verkligheten redogör för de norska domstolarnas faktiska tillvägagångssätt. Eckhofj, s. 17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=