40 till materialets vikt; han talar dock senare om utländsk rätt och litteratur som »Hja;lpemidler til fuld Forstaaelse af dansk Ret».‘" Andra uttalanden i dansk rätt går närmare in på frågan av betydelsen av det material, som inte kan betecknas somrättskälla. Såsomovan citerade uttalande av Deuntzer visar, är i synnerhet rättspraxis’ och prejudikatens ställning problematisk. Redan Bornemann konstaterade, att prejudikat inte är en rättskälla, eftersom de inte är absolut bindande, »hvor meget det endog anbefalder sig, at Domstolene soge at undgaae Uovereensstemmelse med tidligere Domme, saa at de ikke uden afgjorende Grunde fravige de ved dem statuerede Resultater . . Även Scheel betonar prejudikatens betydelse för senare avgöranden: »Skjondt Domme . . . ikke kunne betragtes som Retskilder, bor man dog tillxgge dem den Va:gt, at de ved samme anvendte Retssx’tninger ikke letteligen förlädes i senere Domme, afsagte af den samme eller af en underordnet Ret. Fornemmelig gjselder dette dog kun om Hoiesteretsdomme.»’'-' Goos är inne på samma linje; »Uden at hxve Praksis til Retskilde maa man derimod fuldt anerkjende dens store, taktiske Betydning.»-'"* Matzen, som skarpt polemiserar mot Hoicks åsikt, att praxis är en rättskälla inom författningsrätten, är dock beredd att godkänna dess förmåga att befria från ansvar.’'"’ Matzen försöker inte dölja påståendets partipolitiska färg; han var en ivrig anhängare av regeringens politik under den konstitutionella krisen i slutet av 1800-talet. Även rättsvetenskapens betydelse dryftas av de författare, sominte anser den vara en rättskälla. Enligt Kolderup-Rosenvinge kan rättsvetenskapen bli en Deuntzer 217 rättskälla endast genom att uppgå i sedvanerätten eller rättspraxis, anser, att rättsvetenskapens resultat »have kun betydning i Kraft av deres indre Sandhed», medan »Lovens Aand og Grundsa;tninger . . . vel ere bindende, forudsat at de kunne paavises med tilstra.’kkelig Sikkerhed . . .».-'* Platous verk är den enda här åberopade norska framställning, som innehåller en redogörelse för de s.k. hjälpmedlen. Platous utgångspunkt är som bekant, att endast lag och sedvanerätt inklusive rättspraxis är rättskällor. Om rättsvetenskapen skriver Platou: ». . . Retsvidenskaben er ikke selv en Retskilde, den virker indirekte, medens den paatagelige Retsudvikling i saa Henseende viEsentlig skyldes Retspraxis, - en Theori bliver, selv omman bagefter erkjender, at den var rigtig, ikke til Retskilde, dersomdet ikke lykkes den at finde 0rehos Aagcscn, s. 104. Bornemann /, s. 56. Scheel, s. 199. Goos, s. 140. Matzen, s. 25: »Rigsretten vil saaledes narppe nogen Sinde domme en Minister, der kun har fulgt en fra ingen Side bestridt Praxis, fEx den tidligere omtalte i Henhold til Udstedelsen af en midlertidig Bevillingslov i Stedet for en Finanslov.» Se Goos, Henning Matzen, TfR 1910, s. 371 ff.; Dahl, s. 215 f. Kolderup-Rosenvinge, s. 38 f. Deuntzer, s. 34 f. 217
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=