33 har ett mycket växlande innehåll, (Kall, Schrevelius, Brandt, Scheel, Nordling, Bentzon), analogin (dock endast i dansk rättsvetenskap: Bornemann, Goos, Aagesen, Matzen, Bentzon) och sakens natur (Larsen, Bornemann, Goos, Bentzon, Björling)de flesta förespråkarna. Därefter kommer den naturliga rätten (0rsted, Bornemann, Larsen), medan övriga rättskällor endast förekommer i enstaka fall. Ett genomgående drag är rikedomen på olika rättskällor i den danska litteraturen, medan i de övriga länderna lagen och sedvanerätten ofta är allenarådande. De stora variationerna i den danska rättskällefloran kan paradoxalt nog delvis förklaras med den lagpositivistiska inställning, som t.ex. Goos företrädde. »Lagarnas anda» och »den positiva rättens analogi och grundprinciper» får ersätta t.ex. praxis somrättskälla. Flera författare ställer också upp en egentlig rangordning för de olika rättskällorna. Redan ordningsföljden vid behandlingen av de olika rättskällorna kan tyda på en viss rangordning; här refereras främst direkta yttranden omrättskällornas inbördes vikt. Lagen betecknas i allmänhet somden primära rättskällan; främst i norsk doktrin finner man undantag från denna regel. Brandt anser lag och sedvanerätt vara »ligeberettigede».'^*^ Detta gäller också prejudikat: »Retstilfarlde er en i alle Maader lige saa berettiget Kilde for Retsvidenskaben som den positive Lovgivning; de forholder sig til denne aldeles som Ljcsebogen til Gramatikken».'^° Även Hagerup talar om sedvanerättens »selvstamdighed og ja;vnbyrdighed som retskilde ligeoverfor lovbud».'^' Också Platous framställning är såtillvida ett undantag, att han i sitt utförliga arbete inte tar ställning till frågan om-lagens och sedvanerättens rangordning.'^’ Stang däremot betecknar föreställningen om lagens primära ställning som det enda riktiga i de förhärskande åsikterna om rättskällornas rangordning.'^-' I många verk innehåller dock avsnittet omrättskällorna överhuvudtaget inga uppgifter omdessas eventuella rangordning (t.ex. Schlegel, Kolderup-Rosenvinge, Aagesen). Även i äldre svensk rättsvetenskap synes sedvanerätten jämställas med skriven lag. I enlighet med 1700-talets doktrin konstaterar Bring och Holmbergson först, att positiv lag gäller framför naturrätten.Omsedvanerätten uppfyller vissa krav, är den enligt Bring »fullkomligen så god som beskrifwen lag, helst man kan antaga, att den grundar sig omedelbarligen på folkets vilja».Schrevelius’ åsikt framträder endast indirekt. Sedvanerätten, möjligen även den Då alla dessa författare godkänner sakens natur som rättskälla, är det svårt att acceptera Augdahls uppfattning (s. 16), da han betecknar sakens natur som en reaktion mot positivismen. Brandt, UfL II (1862), s. 125. Brandt, Samling, s. IV. Hagerup, s. 17. Se Platou, s. 11 ff. och 55 ff. Sfawg, TfR 1908, s. 340. Bring, s. 4; Holmbergson, s. 6. Bring, s. 16. 160
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=