RB 46

32 och sakens natur.Även praxis och rättsvetenskap behandlas i detta sammanhang, men dessa torde kunna hänföras till gruppen hjälpmedel: lagtolkningen och utletandet av rättsregler ur andra källor än lag »stödjes och underlättas i väsentlig mån genomdet arbete i enahanda syfte somtidigare utförts». Övriga framställningar av rättskällorna skiljer sig mera principiellt från de ovan nämnda, eller så är de betingade av att framställningen gäller ett bestämt rättsområde. Som nämnts ansåg Nordling det allmänna rättsmedvetandet vara den allmänna rättskällan, medan han även nämner lag, sedvana, praxis och doktrin, vilka uppstått ur detta medvetande.'^' I sin installationsföreläsning försökte Hagströmer ställa de båda begreppen på samma nivå. Han betecknade lag och allmänt rättsmedvetande som de enda rättskällorna (i straffrätten).'^* Det är möjligt, att Serlachius influerats av denna i TfR publicerade föreläsning. I sin rättsencyklopedi ansåg han, att lagen och det allmänna rättsmedvetandet var de enda rättskällorna överhuvudtaget.Inskränkningar i rättskällornas betydelse på vissa rättsområden gäller närmast sedvanerätten; Goos anser, att den inte är en rättskälla inom straffrätten.Hoick och Matzen är av den åsikten, att sedvanerätten saknar betydelse inomförfattningsrätten.'^^ Däremot godtas praxis av Hoick, men inte av Matzen, som rättskälla på detta rättsområde.'-'’^ Enligt Matzen synes lagen vara den enda rättskällan inom författningsrätten; han tillägger dock, att de positivt godkända rättsnormerna samt deras analogi och grundprinciper mycket väl kan sammanfattas under uttrycket »positiv Ret i videre Forstand». Rättskällornas antal i 1800-talets doktrin är alltså betydligt; förutom den »inre» eller »egentliga» rättskällan, dvs. det mänskliga förnuftet eller det allmänna rättsmedvetandet, kan man räkna upp lag, sedvana, doktrin, praxis, analogi, sakens natur, lagarnas anda, allmänna principer och naturlig rätt. Dessa begrepp täcker visserligen ofta varandra, men å andra sidan kan vissa rättskällor (t.ex. sedvanerätten) innehålla flera av andra författare såsom självständiga rättskällor betecknade faktorer. Man kan ställa upp en viss rangordning, även då det gäller de olika rättskällornas popularitet. Lag och sedvana förekommer nästan alltid, och en majoritet av författarna betecknar även rättspraxis som en rättskälla. Av de övriga rättskällorna har den vetenskapliga rätten, som visserligen Björling, s. 5 ff. Trots att Björling anknyter rättskälleläran till den rätt som faktiskt gäller, torde han inte ha bekantat sig med Herman Scheels föreläsning, då första häftet av läroboken kom ut redan år 1906; se Björling, s. IV. Björling, s. 8 f. Xorclling, s. 26 f. Hagströmer, TfR 1889, s. 456 ff. Serlachius, s. 21 ff. Goos, Straffcret, s. 104 f. Hoick, s. 118; Matzen, s. 26. Hoick, s. 117; Matzen, s. 24. Matzen, s. 23.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=