31 åtminstone lag, sedvana, praxis och doktrin rättskällor.'-'* 0rsteds naturliga rätt återkommer i Larsens och Bornemanns framställningar. Enligt båda är lag, sedvana, sakens natur och den naturliga rätten rättskällor.Dessa författares rättskälleläror skiljer sig därigenom, att Larsen anser Hojesterets prejudikat vara en rättskälla, medan Bornemann inte godtar prejudikaten som en sädan; endast en långvarig och stadigvarande praxis är bindande.Bornemann anser också analogin vara en rättskälla.''" Den vetenskapliga rätten förekommer vid sidan av lag och sedvana som den tredje rättskällan i Schrevelius’ och A. W. Scheels arbeten.Scheel talar i inledningen om naturrätten som rättskälla, men förnekar senare dess betydelse; redan Aubert ansåg, att Scheels uttalande i inledningen »kun skyldes en uagtsom Gjengivelse af en forasldet Skoletheori».''*'' Goos (»Indledning til den danske Strafferet», 1875) och Andreas Aagesen (1828-1879), som hänvisar till Goos, godtar däremot endast lag, sedvana och »den positive Rets Analogi og Grundsxtninger» som rättskällor; senare utökar Goos förteckningen med »Lovens Aand» och sakens natur.Bentzons rättskällebegrepp medför, att han ställer sig mycket liberalt till frågan om vilka faktorer som kan betecknas som rättskällor; sä godtar han förutom lagen även sedvanerätt, analogi, praxis, rättsvetenskap och sakens natur som rättskällor (se även nedan 2.3.).''*^ Enligt Eferman Scheel betecknar den förhärskande teorin endast lag och sedvanerätt som rättskällor, men han påpekar, att domstolarnas avgöranden vilar även pä »en umiddelbar Retsfolelse», praxis och sakens natur.Stang påtalar det felaktiga i den enligt honom rådande läran om att endast lag och sedvanerätt är rättskällor, men vill inte själv ta ställning till frågan om »juristrätten», dvs. den rättsvetenskapliga litteraturen, och rättspraxis är en rättskälla, därför att »dette begrep indeslutter adskillig uklarhet».'"** Det är möjligt, att avsnittet om rättskällorna i Björlings lärobok är influerat av Bentzons skrifter. Björling undviker begreppet rättskälla och använder i stället uttrycket »de rättsregler, som tiskt gälla». Förteckningen över dessa regler innehåller lag, sedvanerätt, analogi Kull, s. 292 ff. Lursen, s. 4 och s. 68 tt.; Borncrnunn /, s. 41 tf. Lursen,'s. 68; Bornetnunn I, s. 56 t. Bornemunn 1, s. 54. '■*- Schrevelius /, s. 8; Scheel, s. 10 ff. Scheel, s. 2, jfr s. 181 ff. Aubert, s. 18. Goos, Strafferet, s. 109 f.; jfr Goos, s. 102 ff., i .synnerhet s. 119; Augesen, s. 96. Bentzon, Noter, s. 46 ff. Hcrmun Scheel, TfR 1907, s. 260 ff. Då Herman Scheel även talarom »Samfundets Vel» som grunden till all rätt, anser Slugstud, TfR 1987, s. 399, att man i föreläsningen kan finna den första ansatsen till dagens »reelle hensyn». Liksom övriga samtida författare använder Herman Scheel beteckningen »sakens natur» för olika ändamälsöverväganden (se nedan not 203); däremot använder han uttrycket »reelle hensyn» i sin uppsats frän är 1940; se Hertnun Scheel, TfR 1940, s. 121. Stung, TtR 1908, s. 338 f. och s. 339 not 1. Se även Stung, Formueret, s. 141 f. fak138
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=