30 och Platou i Norge och Rabbe Axel Wrede (1851-1938) i Finland anser, att endast lag och sedvanerätt är rättskällor, men Brandts sedvanerättsbegrepp är så omfattande, att också rättspraxis och doktrinen ingår i det - dessa betecknas som sedvanerättens delar eller former - och även Aubert och Platou konstaterar, att rättspraxis ingår i sedvanerätten.'^' Också Wrede betecknar en fast rättspraxis som en del av landsseden och därmed som en rättskälla.Schlegel, Kolderup-Rosenvinge ochJohannes Nellemann (1831-1906) anser lag, sedvana och praxis vara de enda rättskällorna.Till samma grupp kan man också räkna Reuterskiöld, trots den avvikande terminologin och trots att han i en äldre uppsats betecknar även analogin somrättskälla.Den publika rättsbildningen sker enligt Reuterskiöld genom lagstiftning eller rättskonstruktion, båda uttrycken tagna i vidsträckt bemärkelse. Genom lagstiftning uppstår skriven, genom rättskonstruktion oskriven rätt; rättskonstruktionens begrepp är verkligen mycket vidsträckt (se nedan 2.2.).'^^ I allmänhet är dock floran av rättskällor betydligt brokigare. En äldre doktrin representeras av Brings framställning och ännu av Johan Holmbergsons »Jurisprudentia Civilis Communis» i verket »Juridiska skrifter» (1845); enligt dessa kan naturrätt, positiva lagar och sedvanerätt anses vara rättskällor.0rsted förkastar den traditionella naturrätten som rättskälla, men inför det nya begreppet »naturlig rätt» (se IV3.2.2.); enligt honomär lag, sedvana, naturlig rätt och tydligen också rättspraxis (se III 2.3.1.1.) rättskällor.Enligt Kall är ström, s. 11; Hertzberg, s. 191 ff.; Hagerup, s. 15 ff.; Gjclszik, s. 24 och 51; Ingstad, s. 12, 17 och 33. Rjtstad, NRt 1913, s. 243, påstår dock, att Hagerup och Gjelsvik skulle erkänna en tredje rätt eller rättskälla vid sidan av lagen och sedvanerätten; denna rätt kommer främst till uttryck i domstolarnas verksamhet, och Rtestad kallar den »den almindelige retsforfatning». Brandt, ViL n {lS(s2),s. \21> {{.-, Aubert, \JiL W {\Sb5), s. bb, Aubert, s. \9 {.-, Platou, s. 11; WVede, JFT 1894, s. 348; Wrede, s. 10. JFT 1894, s. 366 f. Schlegel, s. 27 ff.; Kolderup-Rosenvinge, s. 37 f.; Nellemann, s. 13 f. Reuterskiöld, TfR 1902, s. 155. I denna uppsats används begreppet »rättskälla» pä ett förvirrande sätt. Analogin är visserligen en rättskälla, men användandet av den baserar sig pä rättskällan »det allmänna rättsmedvetandet» (s. 155 f.). »Rättsnödvändigheten» såsomrättskälla kan betecknas »såsom det på visst sätt bestämda allmänna rättsmedvetandet», men rättsnödvändigheten blir rättskälla därigenom, »tiff sakens natur omedelbart kräfver en bestämd rättslig reglering pä visst sätt . . .» (s. 162 f.). - Reuterskiölds, TfR 1902, s. 166, av Sundberg, s. 32, citerade uttalande: »/ och för sig (kurs. här) kan visserligen en rättspraxis, om än aldrig sä stadgad och fast, icke blifva rättskälla i egentlig mening, lika litet somrättsdoktrinen . . .», strider inte mot det ovan i texten anförda, eftersom Reuterskiöld i läroboken betecknar åtminstone viss rättspraxis som en rättskälla (se nedan II 4.2.3.3. och III 2.3.2.3.). I artikeln frän är 1902 fortsätter Reuterskiöld: ». . . båda äro däremot hjälpmedel för rättstolkningen ej mindre än för rättskonstruktionen, och grunden härtill bör sökas däri, att båda äro verkliga uttryck för det aktuella allmänna rättsmedvetandet, den ena i teoretiskt, den andra i praktiskt afseende.» I detta fall betecknar alltså Reuterskiöld praxis som ett »hjälpmedel», vilket också visar, att skillnaden mellan rättskällor och hjälpmedel ofta var hårfin. Reuterskiöld, s. 79 f. Bring, s. 4 och s. 12; Holmbergson, s. 1 och s. 4. QrstedI, s. 81 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=