28 ha lags kraft). På detta sätt kommer man framtill en mycket enkel rättskällelära med i allmänhet endast lagen pä 1700-talet, pä 1800-talet lagen och sedvanan som rättskällor; denna förenklade bild framförs gärna i nutida läroböcker i allmän rättslära (se ovan 1.2.). Den andra möjligheten består i att räkna upp allt material som förekommer i avsnitten om rättskällor i de olika verken, oberoende av om ifrågavarande författare anser sig kunna beteckna ifrågavarande material som rättskälla eller kanske blott som hjälpmedel o.dyl., och pä detta sätt fä fram en mera nyanserad bild."* I denna framställning används en kombination av cfe båda metoderna, eftersom t.ex. indelningen i rättskällor och hjälpmedel pä samma gäng utgör en rangordning för rättskällorna. 2.2.1. Rättskällor I 1700-talets doktrin förekommer allmänt två rättskällor: den naturliga lagen, dvs. naturrätten, och de positiva lagarna.""’ Endast Nehrman är dock beredd att beteckna naturrätten som den primära av de tvä källorna. I rubriken anges »lurisprudentia civilis» vara »Af Naturens Lagh Och Sweriges Rikes äldre och nyare Stadgar uthdragen och upsatt», och i förordet anger Nehrman som sin metod att i första hand använda »Naturens Lagh»; endast pä de punkter, »som thenna ey föreskrifwer något wist och oemothsäijeligit», anför han »Sweriges Lagh och Laga Stadgar».I litteraturen under senare delen av 1700-talet har naturrätten endast betydelse som subsidiär rättskälla. Redan Rabenius konstaterar: »Ubi deficit Jus Civile, ex Jure Naturae supplendum.»Calonius upprepar denna tankegång och han betonar, att naturrätten vid en lagkollision bör ge vika för de positiva lagarna.'-’ I dansk doktrin synes naturrättens betydelse vara ännu mindre. Norregaard konstaterar visserligen i sin lärobok i naturrätt, att lagarna indelas i naturliga och positiva och att genompositiva lagar intet kan befallas eller förbjudas, som är stridande mot naturrätten; samtidigt medger han, att man i de tillfällen, då de positiva lagarna tiger, kan ta sin tillflykt till naturrätten, m.a.o. att naturrätten är en subsidiär rättskälla.Denna teoretiska utgångspunkt blir ytterligare urvattnad i framställningen av den dansk-norska privaträtten. NaturOm detta problem, »identitetsfrågan», se även Strömholm, SvJT 1971, s. 256 f. Ett exempel pä vådorna av en enbart termen »rättskälla» beaktande metod finns hos Sundberg (s. 156); författaren citerar Reuterskiöld, som i ett sammanhang betecknade rättspraxis som ett hjälpmedel, och betraktar detta somett exempel pä prejudikatfientligheten i svensk doktrin. iSehrman. Företal och s. 23; Rabenius, s. 10 och s. 15; Calonius, s. 3; Norregaard, s. 44; Hurtigkarl, s. 39 och 54. Nehrman, Företal. Rabenius, s. 10. Calonius, s. 24 och 96: »Et quamvis inter leges civiles et naturales in re publica benc ordinata nunquam praesumi debeat collisio: attamen si acciderit illas inter se pugnare, secundum legem civilemsententia erit ferenda...». Norregaard, Natur-Retten, s. 51 och 83 f. 118 12C 122
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=