27 på samma föreställning omrättens ursprung. Enligt den vanligaste definitionen är en rättskälla det faktum eller den form varigenom allmänviljan, samhällsviljan, samhällsmakten eller samhället uttalar sig (Bornemann, Deuntzer, Aubert, Platou). Några författare är dock osäkra på om uttrycket för denna vilja eller makt eller själva viljan osv. bör betecknas som rättskälla. Palmen löser dilemmat genom att tala om en inre källa (förnuftet) och en yttre källa (lagen), Reuterskiöld genom att tala om rättskällor i materiell och teknisk mening, Goos framför de olika alternativen och Nordling väljer den senare lösningen genom att beteckna rättsmedvetandet som den egentliga rättskällan. Trots de rättsfilosofiskt stora skillnaderna i att beteckna samhällsviljan, förnuftet eller rättsmedvetandet som den egentliga rättskällan har dessa definitioner det gemensamt, att man väljer att beteckna ursprunget, causa cfficiens, som rättskälla i stället för de olika formerna eller uttrvcken. I detta fall är det möjligt att tala om en enda urspunglig rättskälla. Den av Bentzon och tydligen även av Montgomery företrädda uppfattningen utgår från adressatens uppfattning., att ett visst material är juridiskt bindande eller åtminstone användbart. Även Bentzon talar omatt det i samband med alla rättskällor krävs samhällsmaktens uttryckliga eller konkludenta sanktion, men att det viktigaste är rättskällans betydelse för domaren: »kan og skal Dommeren bygge Ret paa den?»'' Montgomery talar om att rättskällorna förpliktar de enskilda och statens organ, men också om rättskällorna som »sådana vittnesbörd som af domaren omedelbart kunna (kurs. här) läggas till grund för hans embetsåtgärd». Redan i den äldre rättskälleläran ingick ofta som en konkludent förutsättning, att en rättskälla var absolut bindande; detta kunde t.ex. användas som ett argument mot att betrakta rättspraxis som rättskälla (A. W. Scheel, Deuntzer, se nedan). Ännu Ekströmangav somenda argument mot doktrinens rättskällenatur, att denna mte var bindande, utan endast innehöll anvisningar till rättsskipningen (se III 3.3.). I 16 2.2. Rättskällorna och deras rangordning För att få en helhetsbild av rättskälleläran måste man komplettera de kortfattade definitionerna, som dessutom helt saknas i endel arbeten, med en uppräkdet material de olika författarna betecknar som rättskällor. Man kan ning av säga, att antalet rättskällor är tämligen begränsat och förekommer i de ovan (I.l.) anförda förteckningarna. Lag, sedvanerätt, praxis, rättsvetenskap, analogi och, under olika beteckningar, sakens natur är i stort sett det material som kan komma i fråga som rättskällor. Vid en redogörelse för de olika författarnas åsikter kan man gå tillväga på två sätt. Dels kan man nöja sig med att räkna upp de rättskällor, som klart betecknas somsådana (eller somi äldre litteratur anges Ross (s. 123) tycks inte helt beakta detta i äldre litteratur faktiskt förekommande språkbruk. Bentzon, Noter, s. 28 f.; se även Bentzon, s. 82. 117
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=