20 källa i nutida betydelse. I »Lehrbuch der juristischen Encyclopädie» (1792) talar han helt allmänt om »rättens källor» (Quellen des Rechts) och även om nu gällande källor.Sammansättningen »Rechtsquelle» synes dock förekomma först på 1820-talet. Ännu i Johan Friedrich WilhelmSchlegels (1765-1836) rättsencyklopedi (1825) är termerna traditionella. De positiva rättsnormerna indelas i skriven och oskriven rätt.^' Ordet källa används endast i betydelsen »historisk källa»; under medeltiden utgjorde domstolarnas prejudikat en huvudkälla till lag och rätt.^" Däremot använder Orsted beteckningen »Retskilde» flera gånger redan i första bandet av »Haandbog» från år 1822; så anser han t.ex., att man, då skrivna lagar saknas, får ta sin tillflykt till andra rättskällor.Orsted använder dock förhållandevis sällan termen rättskälla,^^* och språkbruket är vacklande. Ordet förekommer de första gångerna i förordet till »Haandbog» och i ett sammanhang, då Orsted påtalar det felaktiga i bl.a. Norregaards och Hurtigkarls förutsättning, att den högsta maktens antingen uttryckliga eller stillatigande samtycke utgör den enda rättskällan till sedvanerätten i en stat.^^ I supplementet till Norregaard är begreppet rättskälla ännu obekant för Orsted, som endast talar omDL:s medelbara och omedelbara källor.Orsted försöker dock införa en ny terminologi genom att påstå, att sedvanerätten visserligen saknar »Lovskraft», men ändå har »Retskraft».^^ Efter det att första bandet av »Haandbog» utkommit, blir termen rättskälla så småningomaccepterad i dansk doktrin. Kall använder redan år 1828 begreppen »fontes juris civilis» och »fontes juris non scripti».^* Larsens föreläsningar (1837-1838) har rubriken »Om den danske Privatrets Kilder»,^^ men ännu i denna framställning används begreppet mycket sparsamt. Ännu i Janus Lauritz Andreas Kolderup-Rosenvinges (1792-1850) rättsencyklopedi (1849) indelas den positiva rätten på traditionellt vis i oskriven och skriven rätt;*° begreppet rättskälla förekommer inte. Först i Bornemanns föreläsningar (1849-1850) finns ett avsnitt »Om Retskilderne».**' Bornemann är också den förste, som Teutschland iiblichen gemeinen Rcchtsgelahrtheit tur angehende Rechtsgelehrte, Miinster u. Osnabriick 1787, s. 156. Hugo, Gustaf, Lehrbuch der juristischen Encyclopädie, Berlin 1792, s. 3. Se Björne, Deutsche Rechtssysteme, s. 254 (Seuffert). Schlegel, s. 27. Schlegel, s. 3\. 0rstcd I, s. 109. Se även Orsted /, s. 81, 94 och 108. Orsted /, s. XIII och 81; se även Tamm, s. 415; Gagnér, TfR 1980, s. 392 och not 81. Orsted, Suppl. 1, s. 100 not 'L Orsted, Suppl. I, s. 32. Kall, s. 310 och 313 f. Larsen, s. 4. Kolderup-Rosenvinge, s. 37. Bornemann 1, s. 42-57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=