18 De författare, som behandlar den moderna rättskälleläran, anser alltså rätt allmänt, att det räder en klar skillnad mellan moderna och traditionella föreställningar. Denna åsikt har även spritt sig till andra rättsteoretiska och rättshistoriska arbeten; i synnerhet Eckhoffs rättskällefaktor »reelle hensyn» har betecknats som en viktig nyhet.Påståendena om den äldre doktrinen innehåller dock mycket olikartade föreställningar om den »traditionella» rättskälleläran. Antingen har författarna koncentrerat sig på olika delproblem i rättskälleläran eller också avser man olika tidpunkter med beteckningen »äldre rättsvetenskap». En tredje möjlighet är, att den traditionella, och tydligen även den moderna, rättskälleläran uppvisar betydande skillnader i de olika nordiska länderna. Således verkar det, som Peczeniks och Aarnios rangordning i rättskälleläran just skulle representera den indelning i primära och subsidiära rättskällor, som Stuer Lauridsen betecknar som en övervunnen föreställning i den traditionella rättskälleläran. Strömholm och Aarnio i sin tur kritiserar ett konkret rättskällebegrepp, som förekommer i Andena:s’ och Stuer Lauridsens definitioner. Av den äldre litteraturen syns i synnerhet Bentzons rättskällelära vara föremål för helt olikartade värderingar (Stuer Lauridsen, Sundberg). 2. Den traditionella rättskälleläran 2.1. Begreppet rättskälla 2.1.1. Termen Trots de många utförliga framställningarna av rättskälleläran finner man endast undantagsvis en definition av själva begreppet rättskälla. Även själva termen tycks vara av ett relativt sent datum. Då man kan antaga, att bruket av den nya beteckningen rättskälla utgör ett indicium på förändringar i själva rättskälleläran, är det motiverat att i korthet undersöka själva ordets historia. Gudmund Sandvik (Fire liner i yngre norsk rettshistorie. Utvalde emne fra norsk rettshistorie, Oslo-Bergen-Tromso 1981, s. 190) anser, att Eckhoff gjorde »eit teoretisk viktig steg, da han ope konstaterte, at såkalla reelle omsyn er ein rettskjeldefaktor», och Slagstad (TfR 1987, s. 401) påstår, att Eckhoffs »Rettskildelarre» reellt sett spränger den traditionella rättskälleläran; »I stedet for de to traditionelle rettskilder - lovgivning og sedvane - stiller Eckhoff opp syv ’rettskildefaktorer’ med ’reelle hensyn’ som syvende og siste faktor ... I Eckhoffs resonnement ligger det derved en akseptering av rettskildefaktorenes relativisering i doppelt forstand: for det förste hva angår retskildefaktorenes antall, og for det annet deres innbvrdes hierarki. Den avgjorende relativiseringsmekanisme er faktoren ’reelle hensyn’.» Slagstad, TfR 1987, s. 399, betonar dock också, att Eckhoff främst ger en samlad framställning av den tidigare argumenteringen för »reelle hensyn». - Helin konstaterar helt kort (s. 369), att enligt Montgomery och Ekström endast lagen och sedvanerätten var rättskällor. Helin, s. 354, betecknar Ekströms rättskällelära som motsatsen till en »levande» rättskällelära. Det kan nämnas, att Eckhoff, TfR 1987, s. 201, anser Bentzon t.o.m. mera realistisk än den unge Ross, då Bentzon betonade de i rättspraxis existerande rättskälleprincipernas betydelse för rättskälleläran.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=