17 han ställer den i motsatsförhållande till den franska s.k. exegetiska skolans lagcentrerade rättskällelära.'”^ Sundberg betecknar 1800-talets rättskällelära som den liberala rättskälleläran, vilken efterträder den under 1700-talet förhärskande despotiska rättkälleläran/^ Trots att Sundberg utförligt framställer den liberala rättskälleläran och i ett särskilt avsnitt behandlar rättsvetenskapen inklusive den nordiska doktrinen, innehåller arbetet inte någon sammanfattande framställning av rättskälleläran i den nordiska rättsvetenskaphga litteraturen. Inte heller Sundberg tycks alltid kunna avgöra, vems rättskällelära han vill behandla - är det rättskälleläran i doktrinen, den av domstolarna tillämpade rättskälleläran eller den lära som politikerna hyllar. Sundberg påstår däremot, att rättskällelärans yttersta grund står att finna i sedvanerätten.''' Det är »i domstolen som kriteriet på rättskälla återfinnes», skriver Sundberg och har i detta sammanhang främst domstolarnas användning av rättskällorna i tankarna. Rättskälleläran ändras enligt honom först, när domarna söker sin inspiration på ett nytt sätt."*' Sundberg opererar med femrättskällor, somförmedlas till domaren av vissa persongrupper: lagstiftning (lagstiftare), förarbeten (lagskrivare), rättspraxis (domare), doktrin (rättsvetenskapsmän) och sedvanerätt (gemene man).^^ Rättskällelärans utveckling ses som en kamp mellan dessa olika persongrupper, vilket också inverkar på rättskällornas inbördes rangordning. Sundbergs heterogena källmaterial, lagstadganden, juridisk litteratur, dagspressen, främst äldre historiska arbeten och (konservativa) politikers memoarer leder ibland till inkonsekvenser i framställningen; Sundberg tycks t.ex. inte kunna avgöra, när förarbetenas betydelse egentligen blev större.^"* Sundbergs framställning ansluter sig dock till den allmänna linjen i nutida doktrin, genomatt han anser, att rättskälleläran har varit utsatt för radikala förändringar under de senaste århundradena. Han förlägger gränsen mellan äldre och nyare rättskällelära till slutet av 1800-talet. Den tyska frirättsskolan ledde enligt honom till en ny rättskällelära i Norden (bl.a. Bentzon och Herman Scheel), och arvet »från frirättsskolan och dess epok är ännu med oss». Det nya i Bentzons rättskällelära gällde framför allt lagstiftningen, vars »rättskällekaraktär ej längre [var] axiomatisk».^'’ ■*** Aarnio, s. 223. Sc passim. Sundberg, s. 163 ff. Sundberg, s. 26. Sundberg, s. 24, 35 och 115. Sundberg, s. 24 t. ]{r Sundberg, s. 142 11. och s. 232. Sundberg, s. 160 1. Sundbergs framställning är inte heller i detta fall helt konsekvent, da även det första världskrigets slut betecknas som »en vattendelare för epokerna i den nordiska rättskälleläran» (s. 191).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=