14 I läroboken från år 1982 delade Aarnio med hänvisning till bl.a. Robert S. Summers ytterligare upp rättskällorna i auktoritativa och substantiella rättskällor; till den första gruppen hörde lagen, förarbetena, domstolsbesluten och rättsvetenskapen, till den senare landssed, allmänna rättsprinciper, moral och reella argument.I det senare arbetet har Aarnio delvis förlorat tilltron till denna indelning. Lag och domstolsavgöranden är typiska auktoritativa, moraliska och teleologiska argument typiska substantiella rättskällor, medan det i övrigt är svårt att placera rättskällorna enligt Summers’ indelning; t.ex. landsseden har både auktoritativa och substantiella drag.-^'* Aarnio företar ytterligare en indelning, i det att han påstår, att »den finska tolkningsgemenskapen» har godkänt flera prioriteringsstandarder beträffande rättskällor. I denna rangordning intar lagtexten den första platsen, därefter kommer landsseden, så lagens förarbeten och i fjärde rummet domstolarnas avgöranden. Slutligen kommer övriga rättskällor somsinsemellan är likställda. Denna genomgång av litteraturen tar endast upp några centrala punkter i rättskälleläran, medan de mera speciella problemen tas upp i samband med den senare behandlingen. En principiell fråga som rör själva grunderna för rättskälleläran är dock, huruvida man strävar till en deskriptiv eller en normativ rättskällelära, dvs. om man nöjer sig med att beskriva, hur man faktiskt går till väga, eller om man också kommer med rekommendationer; denna indelning förekommer i Andenars’, Eckhoffs, Stuer Lauridsens och Strömholms framställningar.^^ En fråga, som egentligen inte närmare behandlas i här nämnda arbeten, är vem rättskälleläran förpliktar. I allmänhet tycks man anta, att rättskälleläran är en framställning av den i domstolarna tillämpade rättskälleläran; denna åsikt är klarast företrädd i Andenars’, Eckhoffs och Strömholms framställningar.^^ von Eybens rättskällelära baserar sig helt på ett omfattande rättsfallsmaterial.Peczenik däremot hänvisar till, att vissa punkter i hans rättskällelära förutsätter, att man beaktar endast den juridiska argumentering som används av domstolar, och Stuer Lauridsen kritiserar vissa punkter i Ross’ rättskällelära med hänvisning till att rättsvetenskapens synvinkel är annorlunda än domstolarnas.^^ kalde dem.» — Helin, s. 156, betecknar »sakens natur» som den öppna, men av ideologi och kulturell bakgrund beroende rättskällan i Ross’ rättskällelära. Aarnio, Oikeussäännösten, s. 96 ff. Aarnio, s. 219. Timonen, (s. 132 ff.) kritiserar ingående indelningen i auktoritativa och substantiella rättskällor. Aarnio, s. 254 ff. Andenxs, s. 57 f.; Stuer Lauridsen, s. 351; Strömholm, s. 298 ff. Andenxs, s. 57; Eckhoff, s. 12 och 16 f.; Strömholm, s. 290. Se von Eyben, Forord och bakpärmens te.xt, enligt vilken arbetet baserar sig på en systematisk genomgång av ca 900 rättsfall. Peczenik, s. 241; Stuer Lauridsen, s. 348.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=