13 tas i rättstillämpningen», vilka han delar upp i två huvudgrupper: »A. Rättskälleprinciper (hanteringsregler). B. Övriga rättskällefaktorer (»källor» till sakregler). 1. lagbestämmelser; 2. förarbetsuttalanden; 3. rättspraxis, främst överordnade instansers; 4. sedvänjor; 5. bland jurister (undantagsvis andra, t.ex. tekniska experter) företrädda uppfattningar; 6. ej specifikt juridiska överväganden».'*^ I motsats till Peczenik baserar Strömholmsin rättskälleförteckning på domstolarnas verkliga praxis, och han delar inte upp rättskällorna efter deras förpliktande verkan. Medan Andenxs ställer sig tvivlande till nyttan av Peczeniks indelning,’*^ baserar sig Aarnios rättskällelära i läroboken från år 1982 huvudsakligen på Peczenik.Även i den senare läroboken delar Aarnio i enlighet med Peczeniks rättskällelära upp rättskällorna i starkt och svagt förpliktande samt tillåtna rättsmen denna tredelning betecknas nu somendast enprimafacie-\nde\nm^ av rättskällornas förpliktande verkan. Den har betydelse endast inom den praktiska lagtillämpningen och gäller endast frågan om, i vilken grad domaren eller förvaltningsrättsskipningen är bunden av en viss rättskälla. Starkt förpliktande rättskällor är lag och sedvanerätt, som med hänvisning till det i Finland fortfarande gällande stadgandet i RB 1: 11 i 1734 års lag kallas landssed, svagt förpliktande är lagstiftarens mening och domstolars avgöranden, medan de till de juridiska argumenten hörande systematiska, rättsjämförande och rättshistoriska argumenten och rättsvetenskapen samt reella (teleologiska) argument och värderingar (moraliska argument) är tillåtna rättskällor. Däremot godtar Aarnio inte sakens natur som rättskälla, eftersom detta skulle leda till godtycke, och han konstaterar, att hänvisningar till ras- och könsskillnader eller dagspolitiska argument är icke tillåtna argument enligt nutida samhällsuppfattning. Ickebeaktandet av en starkt förpliktande rättskälla leder till åtal för tjänstefel, medan domaren är faktiskt bunden av de svagt förpliktande rättskällorna, ehuru ett åsidosättande av dem inte leder till åtal; han bör följa dem, om han önskar, att hans avgörande inte ändras i högre instans.^' Sedvanerätten har en betydligt starkare ställning i Aarnios rättskälleförteckning än i Peczeniks. Aarnios förnekande av sakens natur som rättskälla behöver däremot inte betyda ett motsatsförhållande till t.ex. den enligt Stuer Lauridsen allmänt accepterade rättskälleförteckningen, utan skillnaden torde kunna hänföras till en olikartad terminologi. Strömholm, s. 298. Andenxs, s. 59. Aarnio, Oikcussäännö.sten, s. 87 ft.; han hänvisar vidare till Strömholm och Ross (s. 87 not 107). Ross finns inte längre med i Aarnios litteraturförteckning från år 1989, samtidigt som Aarnio anger, att han koncentrerar sig på en optimal modell i stället för på domarens faktiska verksamhet; se Aarnio, s. 217 och 222. Aarnio, s. 220 f. Se även Stuer Lauridsen, s. 422 f.; »De svxre problemer ligger som altid gemt under forholdets natur - de frie faktorer, pragmatiske elementer, reale hensyn, eller hvad man nu foretrxkker at källor. si
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=