11 Med det snäva rättskällebegreppet (sensu stricto) förstår man endast officiella källor: lag, sedvanerätt, lagstiftarens mening och domstolsavgöranden. Aarnio föredrar själv det vidsträckta begreppet, enligt vilket grupperna 4.-6. betecknas som rättskällor. Han skiljer vidare mellan rättskällor och informationskällor: lagtexten ger information om gällande lagregler, förarbeten om lagstiftarens mening, rättsfallssamlingar om praxis osv.; i vardagligt språkbruk talar man dock endast om rättskällor.Denna dubbla betydelse av begreppet rättskälla skymtar ju i bakgrunden även i flera andra författares definitioner.'^ Trots alla principiella tvivel och trots divergerande åsikter om rättskällelärans innehåll och betydelse finner man i alla arbeten i stort sett liknande förteckningar över rättskällor eller rättskällefaktorer. Eckhoff nämner föl)ande rättskällefaktorer, dvs. de typer av argument, somtilläggs relevans: »1. Lovtekster. 2. Lovforarbeider, annet bakgrunnsstoff og etterfolgende lovgiveruttalelser. 3. Rettspraksis (dvs. domstolenes praksis). 4. Andre myndigheters praksis. 5. Privates praksis. 6. Rettsoppfatninger (sa:rlig i juridisk litteratur). 7. Reelle hensyn (vurderinger av resultatets godhet).»'"* Enligt Eckhoff är ordningsföljden i listan inte bestämmande för de olika rättskällornas vikt, men han talar också om lagen som den naturliga utgångspunkten i juridisk argumentation och om en rättskällornas undersökningsordnmg (lag, hoyesterettsdomar, förarbeten, juridisk litteratur).'^ Med reella hänsyn förstår Eckhoff en värdering av lösningens både individuella och generella godhet.*^ Andenses godtar Eckhoffs förteckning med smärre stilistiska ändringar. Också Andenxs betonar, att ordningsföljden inte får uppfattas som en rangordning, även om det är naturligt att ställa lagarna i spetsen.'^ Enligt Eckhoff är rättskällefaktorerna argumentkällor, medan man dessutom kan tala om rättskälleprinciper: »Disse gir anvisning på hvilke kilder det er tillatt, og eventuelt nodvendig, å hente argumenter fra når man skal lose rettssporsmål».'* Stuer Lauridsen påstår för sin del, att det i nyare litteratur i stort sett råder enighet omatt det finns fyra källor till rätt: lag, prejudikat, sedvanor och sakens natur (»kulturtraditionen eller de frie faktorer»); själv är han dock benägen att betrakta sakens natur snarare som ett sätt att tolka övriga rättskällor än som en rättskälla i sig själv.'** von Eybens rättskälleförteckning består av lagen, förarbeten, »analogi og modsa^tningsslut- /l,n7;;o, s. 21 7 ft. Aarnios indelning i rättskällor och informationskällor torde basera sig på den Jäuskmen (s. 37 ff.) framhävda indelningen i »Entstehungsquellen» och »Erkenntnisquellen» i den historiska skolans rättskällelära. '■* Eckhoff, s. 18. Eckhoff, s. 20 f., 22 och 33. Eckhoff, s. 307. Ancien,es, s. 56. Eckhoff, s. 15. Stuc7' Lauruisert, s. 346, 369 och 374.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=