225 Trots att likheterna mellan dagens rättskällelära och den romerska i många avseenden kan betecknas som ytliga, är det inte motiverat att helt negligera dessa.'’ Lagstiftningen framstår som den naturliga främsta rättskällan, som fylls ut av den oskrivna rätten, sedvanerätten. Även rättspraxis och doktrin har en bestående plats i rättskälleläran; ett förnekande av detta materials betydelse vore ett förnekande av juristernas betydelse överhuvudtaget. Juristerna har också bevarat sin möjlighet till en öppen ändamälsargumentering genomatt infoga en »fri» eller »öppen» rättskälla i rättskälleläran; denna rättskälla må sedan kallas naturrätt, billighet, lagarnas anda, sakens natur eller reella argument. Rättskällematerialets gränser är också klara: i »Pro Caecina» konstaterar Cicero, att rätten i princip inte kan förändras pä grund av gratia, partiskhet, potentia, makt och inflytande, eller pecunia, mutor.Dä förteckningen över det i juridisk argumentation relevanta materialet förblivit i stort sett oförändrad genom tiderna, visar detta, att rättskälleläran utgör ett element i den rättsvetenskapliga tradition och juristernas yrkesroll, somuppstod redan i det antika Rom. Detta kunde också förklara, varför 1800-talets nordiska rättsvetenskapsmän som utgick frän ett rättskällebegrepp, enligt vilket endast lag och sedvanerätt var rättskällor, ändå inte kunde godta detta, utan måste ta med även de andra rättskällorna under rubriken »hjälpmedel» o.dyl. Aven i detta större sammanhang är det därför berättigat att tala om en kontinuitet i rättskälleläran. Även Wieacker (Konstituentien der okzidentalen Rechtskultur, Römisches Recht in der curopäischen Tradition, hrsg. von Okko Behrends . . Ebelsbacli am Main 1985, s. 356) talar rättskälleläran som en del av det romerskrättsliga kontinentala kulturarvet. '' Se närmare Kelly,]. 37., Roman Litigation, Oxford 1966, s. 33 ff. om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=