224 men liknande tongångar kan spåras redan i 1800-talets litteratur. Man kan säga, att de onekligen stora förändringarna i det som här betecknats som rättskällelärans filosofi endast haft en förhållandevis perifer betydelse för den praktiska rättskälleläran. Icke önskvärda konsekvenser av den filosofiska utgångspunkten har eliminerats i sista hand genomen hänvisning till den rättskällelära, somfaktiskt tillämpas av främst domstolarna. Rättskällelärans sakinnehåll i nordisk doktrin är också ofta en uppräkning av och en närmare redogörelse för det material, somkan anses vara relevant i den juridiska argumentationen. Om man accepterar den här framlagda tolkningen av rättskällelärans utveckling inomden nordiska rättsvetenskapen, måste man försöka förklara, hur den ensidiga bilden i dagens doktrin kunnat uppstå. Ingenting tyder på att de författare, som här har fått representera nutida communis opinio, har någon närmare förstahandskännedom om rättskälleläran på 1800-talet. Tvärtom tycks författarna basera sina ställningstaganden rörande den tidigare rättskälleläran främst på Ross’ och Augdahls arbeten. Då det gäller Ross och Augdahl, är en del av åsikterna omden traditionella rättskälleläran ett avståndstagande främst från den tidigare rättskällelärans filosofi, men de skarpa uttalandena kan till stor del förklaras med att man har just Goos’ rättskällelära för ögonen.^ Goos är dock inte representativ för 1800-talets rättskällelära i allmänhet, och även Goos’ rättskällelära är inte så entydigt idealistisk, normativ osv. somman gärna påstått. I sin lärobok »Romerret» citerar Tamm rättskälleförteckningarna i Ciceros »Topica» och i Gaius’ »Institutiones». Enligt Cicero kunde rätten, ius civile, indelas i det som fanns i lagar, senatsbeslut, rättspraxis, juristers responsa, ämbetsmännens edikt, sedvana och billighet. Gaius’ förteckning över iura populi Romani återigen upptog lagar, plebiscita, senatsbeslut, kejserliga förordningar, ämbetsmännens edikt och de rättslärdas responsa}^ Förutomsmärre skillnader, som betingas av den romerska statsrättens utveckling, är den mest betydande olikheten den, att Ciceros förteckningupptar rättspraxis, sedvana och billighet, vilka saknas hos Gaius. Tamm förklarar skillnaden med att dessa rättskällor inte hade samma bindande karaktär som de övriga, men att retorn Cicero tog med också sådant material, som faktiskt kunde användas som argument i en process." Man kunde med den i detta arbete använda terminologin säga, att Cicero framlägger en deskriptiv rättskälleförteckning över relevanta argument, medan det normativa draget är förhärskande i Gaius’ framställning av de bindande rättskällorna. ’ Se även Augdahl, s. 34-36. Augdahl talar dock även (s. 38) omGoos’ »krumspring» för att få teori och verklighet att stämma överens. Tamm, Romerret, s. 20 f. " Tijwm, Romerret, s. 27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=