223 skapen.^ Det är dessutom ett intressant fenomen, att skillnaderna mellan den konstruktiva riktningen och den frambrytande sociologiska och realistiskt betonade rättsvetenskapen syns sakna större betydelse, då det gäller rättskällelärans utveckling. Bentzons insats kan betecknas som banbrytande endast i ett danskt perspektiv, då man också i de andra nordiska länderna vid denna tid höll på att gå över till en rättskällelära med realistiska drag (bl.a. Montgomery, Hagströmer). I Norge har Hagerups och Platous rättskälleframställningar trots en traditionell terminologi ett realistiskt och praktiskt inriktat innehåll, och det bör betonas, att just den såsom en ledande anhängare av den konstruktiva metoden betecknade Herman Scheel förespråkade en realistisk rättskällelära, medan den somrealist betecknade Gjelsviks rättskällelära var mycket mera traditionell.^ Också detta tyder på, att rättskälleläran innehåller en kärna med stor kontinuitet.^ I detta arbete har det inte varit möjligt att genomgående undersöka, i vilken mån den nordiska rättskälleläran är resultatet av en reception, naturligtvis främst från tysk rättsvetenskap, men också från anglosachsisk rätt. Generellt kan det sägas, att även om beroendet i vissa fall är betydande (t.ex. sedvanerättens starka ställning, argumenten för en reception av utländsk rätt), så kan man inte tala om en import av en färdig rättskällelära. Den tyska doktrinen var för splittrad, då det gällde rättskälleläran, och samhällsförhållandena för olika (avsaknandet av en gemensam lagstiftning och en högsta instans före grundandet av kejsardömet), för att en sådan import skulle ha varit möjlig. I den nordiska litteraturen på 1800-talet citerar man flitigt tyska författare, men rättskälleläran som helhet baserar sig på ett hänsynstagande till inhemska samhällsförhållanden. Detta betyder inte, att rättskälleläran i högre grad skulle ha påverkats av det dagspolitiska läget, även om man undantagsvis kan finna uttalanden med partipolitisk färg (Matzen, Ekström). Litteraturen som behandlar rättskälleläran är omfattande, och många författare har försökt sig på en totalrevision av den som förlegad betraktade tidigare läran. Trots detta har vi i mociern cfoktrin en rättskällelära, vars konturer kan skönjas redan i 1700-talets litteratur, och som av allt att döma är ännu äldre. Lagen är den främsta rättskällan, till vilken sedvanerätt, rättspraxis, doktrin, sakens natur, utländsk rätt osv. sällar sig. En rangordning mellan rättskällorna kan på sin höjd uppställas i stora drag, och det är omöjligt att skapa klara regler för tillämpningen av de olika rättskällorna, omdessa anses strida mot varandra. I modern doktrin hänvisar man i sista hand till domarens helhetsvärdering. *' Hagcrup, TfR 1888, s. 3 If. Om Hagerups artikel, se i synnerhet Slagstad, s. 60 ff.; DalbergLarsen, j0rgen. Et gensyn med en klassiker, TtR 1987, s. 4 ff. ^ Karakteristiken av Herman Scheel och Gjelsvik: Robberstad, s. 75 och 79. ** Kontinuiteten inom rättskälleläran kan ses som ett exempel på den allmänt rådande kontinuitet inomrättsvetenskapen, som betonas av t.ex. Dalberg-Larsen, s. 77 ff. och 373.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=