222 beten, somhär inte behandlats, eftersom deras betydelse närmast är att hänföra till lagtolkningsläran, även om gränsdragningen såsom visats ofta är hårfin. Lagens förarbeten kunde väl betecknas som en självständig rättskälla endast i det fall, att de innehöll ställningstaganden, som överhuvudtaget inte kommit till uttryck i själva lagtexten. Då beroendet av lagarnas förarbeten av Sundberg ansetts vara ett kännetecken för den »socialistiska rättskälleläran», kan det dock vara skäl att nämna, att förarbetena ingalunda saknade betydelse för 1800talets lagtolkningslära. Vid denna tid uppstod tvisten mellan anhängarna av en subjektiv tolkning, som baserade sig på lagstiftarens mening, och anhängarna av en objektiv tolkning baserad på själva lagen. Det ökade publicerandet av förarbeten i slutet på 1800-talet tyder på förarbetenas växande betydelse; man kan t.ex. nämna publicerandet av förarbetena till Tysklands BGB. Medan naturrättsdoktrinen var klart internationell och i praktiken ofta baserade sig på en rättsjämförelse, har den historiska skolan ansetts vara en nationell väckelse på rättsvetenskapens område. Såsom ovan visats, var detta dock inte fallet: beaktandet av utländsk rätt fortsatte, nu under hänvisningar till naturlig rätt, människans natur, det gemensamma kulturarvet, oföränderliga begrepp osv. I själva verket är den rättskällelära, som tillämpas i 1800-talets nordiska rättsvetenskapliga argumentering, minst lika internationell som på 1700talet. Betydelsen av utländsk rätt, även som källa för allmänna rättsprinciper, har fortgått till våra dagar, låt vara att man inte längre anser sig tvungen att legitimera hänvisningar till utländsk rätt med metafysiskt färgade argument. Kontinuiteten i den nordiska rättskälleläran är uppenbar; lika uppenbart är, att det existerar en nordisk rättskällelära. Nationella särdrag kan naturligtvis iakttas i dagens doktrin liksom i 1800-talets, men dessa kan betecknas som nyansskillnader. Särskilt frappant är rättspraxis’ starka ställning i norsk doktrin på 1800-talet; snarare en följd av än en orsak till Hoyesteretts starka ställning i Norge. Å andra sidan leder den högsta domsmaktens svaghet och beroende av kejsaren i Finland till mycket kritiska uttalanden om rättspraxis i doktrinen. Den danska rättskälleläran kännetecknas under senare delen av 1800-talet av en utpräglat lagpositivistisk inställning och ett snävt rättskällebegrepp; just i denna doktrin är därför konstruktionerna med hjälpmedel o.dyl. viktiga. Då man undersöker de olika författarnas insats, förstärks intrycket av en nordisk gemenskap inom rättskälleläran. Såsom ofta nämnts utgör 0rsteds rättskällelära den gemensamma grunden i hela Norden fram till senare delen av 1800-talet (Larsen, Schrevelius, Brandt, Aubert, Lagus). I Norge förblir traditionen från 0rsted obruten, medan i Danmark redan Bornemann ställer sig tvivlande till vissa av 0rsteds åsikter. I Norge inleds den konstruktiva riktningen av Hagerups bekanta programartikel i det första numret av TfR år 1888, men det är betecknande, att Hagerups för övrigt mycket moderata kritik riktar sig mot Schweigaard, medan 0rsted beröms för sin internationella syn på veten-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=