216 tionella särdrag i rätten var ett tecken på hög kultur; å andra sidan var förlusten av den nationella rätten en naturnödvändighet, m.a.o. det var bäst att göra en dygd av nödvändigheten. Vem ville väl höra till ett litet och isolerat folk med nationella särdrag i rättsordningen (jfr Keller). Trots det flitiga citerandet av tysk 1800-talsdoktrin i nordisk litteratur måste man å andra sidan betona den äldre inhemska rättsvetenskapens betydelse. Redan 0rsteds definition av begreppet ms gentium är ett bevis på kontinuiteten både då det gällde argumenten och föremålet för receptionen.''^ En jämförelse mellan Kofod Anchers och 0rsteds inställning till den romerska rättens element visar endast en obetydlig förändring i terminologin. 0rsted ersätter Kofod Anchers indelning »ius universale - ius positivum eller civile» med »naturlig eller almeengyldig Ret (ius gentium) - ius civile». Det nära men icke önskvärda beroendet av äldre naturrättsliga åskådningar är uppenbart för 1800talets rättsvetenskapsmän. Goos försöker dra upp en gräns genomatt måla upp en vrångbild av 1700-talets naturrättslära, och flere författare anser sig vara tvungna att avge besvärjelseliknande fördömanden av naturrätten. En uppenbar skillnad, åtminstone i teorin, jämfört med äldre naturrättsåskådningar är dock den, att alla argument på 1800-talet förutsätter, att den övernationella rätten hämtas från någon positiv rättsordning. Å andra sidan finner man redan i 1700-talets litteratur föreställningar om en ius gentium, visserligen utan att s/älva begreppet används i detta sammanhang. Norregaard motiverar ju de europeiska rättsordningarnas betydelse för dansk rätt med en hänvisning till de nära förbindelserna och släktskapen mellan folken. Liksomnaturrätten på 1700-talet finnergentiumpå 1800-talet allmänt bifall i den nordiska rättsvetenskapen. Den norska rättsvetenskapen i början av och den svenska i slutet av seklet är i viss mån undantag. Ett fasthållande vid en nationell rätt betraktas dock inte alltid som någonting positivt av grannarna. Aagesen medger, att man i Danmark gått längre än i Sverige, då det gäller receptionen av utländsk rätt, och han nämner, att man i Sverige hävdat, att den svenska rätten är mera nationell än den danska. Han fortsätter dock: »Dette kan maaske vasre rigtigt; men i Virkeligheden har denne Videregaaen varret til Samfundets Tarv, og Fremharvelsen af det sa^rlig nationale i den svenske Ret skriver sig fra en national Ensidighed, der ikke vil erkjende, at en sund national Udvikling maa ske under Paavirkning af de almindelige Kulturstromninger.»’’^ Orsakerna till de nationella tendenserna ligger måhända däri, att Norge efter år 1814 och Sverige efter år 1866 hade funktionsdugliga lagstiftningsorgan och inte i så hög grad var beroende av en inofficiell import av utländsk rätt. Ett stöd för denna åsikt är det faktum, att man i finsk doktrin särskilt gärna lade fram argument för en reception av utländsk rätt; under autonomitiden åren 1809- ■'* Se även Tamm, s. 392. Aagesen, s. 111 f. 217
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=