210 mänt tema i den tyska rättshistoriska forskningen; i allmänhet betonas det, att Savigny ofta förutsatte förekomsten av en överpositiv rätt.’^^ Här koncentrerar jag mig framför allt på Savignys uttalanden omett övernationellt, naturligt element i den positiva rätten. Föreställningen om en ius gentium, som baserar sig på folkens gemensamma utveckling, strider i och för sig inte mot den historiska skolans tes om rättens nationella ursprung, och man kan utan svårighet finna sådana uttalanden i Savignys skrifter. Förekomsten av folkrätten beror på en främst i de kristna europeiska staterna härskande gemenskap i rättsövertygelsen, som motsvarar den, vilken skapar den positiva rätten hos ett folk. »Die Grundlage dieser geistigen Gemeinschaft wird theils in einer Stammesverwandtschaft bestehen, theils und vorziiglich in gemeinsamen religiösen Uberzeugungen.»Savigny betonar i synnerhet religionens roll.'‘^° Det är också klart, var man kan finna denna folkgemenskapens rätt. Enligt Savigny har den romerska rätten genom sin historia mer än någon annan positiv rätt fått en allmän karaktär.'*^' Även Puchta framhåller den romerska rättens betydelse, somligger, förutom i den faktiska receptionen i Tyskland, också »in dem rechtlichen Verkehr zwischen alien bildeden Nationen, dessen Grundlage die aus jenem stammenden Rechtsbegriffe sind oder zu werden allein vermögen».'**^ Det riktiga utnyttjandet av den romerska rätten förutsätter, att man behandlar den som en allmän rätt för de civiliserade nationerna. Rättens historiska utveckling är enligt Savigny inte en tillfällighet, utan rätten förlorar med tiden nödvändigtvis sin nationella karaktär. Redan i »Beruf» konstaterar han, att de olika folkens rättsordningar så småningomförlorar sina nationella särdrag, så att gamla folk lätt anser sin rätt vara en allmän rätt.'*^ I »System» skriver Savigny om lus gentiums ökade utbredning i den romerska rätten: »Diese grofie Veränderung also ist als das Werk innerer Nothwendigkeit zu betrachten, nicht als Willkiihr zu tadeln, noch als Weisheit zu loben.» Redan Bergbohm (s. 502) talade om Savignys »spiritualistischc Naturrechtsphilosophic monistischcr Form», Mitteis (s. 28) anser Savigny vara beroende av den naturrättsliga traditionen, enligt Wieacker (s. 373) kan Savigny inte betecknas som en fiende till naturrätten, och enligt Riickcrt (s. 309 ff.) består Savignys positiva rätt av två skikt. Savigny /, s. 33. Savigny /, s. 80. Savigny /, s. 6. Puchta, Pandekten, s. 9 f. Puchta, Institutionen, s. 60. '**■' Savigny, Beruf, s. 165: »In der Geschichte aller bedeutenden Völker nämlich finden wir einen Ubergang von beschränkter, aber frischer und lebensvoller, Individualität zu unbestimmter Allgemeinheit. Auf diesem Wege geht auch das biirgerliche Recht, und auch in ihm kann zuletzt das Bewul?.tseyn der Volkseigenthiimlichkeit verloren gehen: so geschieht es, wenn bejahrte Völker dariiber nachdenken, wie viele Eigenheiten ihres Rechts sich bereits abgeschliffen haben, daB sie leicht zu dem . . . Irrthumkommen, indemsie ihr ganzes noch iibriges Recht fur ein jus quod naturalis ratio apud omnes homines constituit halten.» Savigny /, s. 113.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=