209 hövde sådana motiveringar. Redan en flyktiggenomgång av den tyska juridiska litteraturen på 1800-talet visar dock, att argumenten för en reception av utländsk rätt själv utgjorde en del av denna reception. Även i tysk doktrin försvinner inte hänvisningar till naturrätten omedelbart med den historiska skolan, utan sådana var allmänna ännu pä 1830-talet. Sä kunde Carl Sintenis i sin civilrättsframställning frän är 1844 påstå, att begreppen »Naturrecht», »Vernunftrecht» och »philosophisches Recht» fortfarande förekom i läro- och handböcker.'^' Det var främst jurister utanför den historiska skolan som företrädde en naturrättslig uppfattning. Den även i Norden bekante'^' Ferdinand Mackeldey ansåg är 1833 den objektiva rätten bestå av naturrätt och positiv rätt, och Anton Thibaut talade är 1828 om positiva och naturliga lagar.I slutet pä 1830-talet ansåg C. F. Miihlenbruch naturrätten vara en rätt, som man hämtade ur allmänna principer; även annars skulle man i rätten såvitt möjligt ta i beaktande »die natiirliche Ordnung und Beschaffenheit der Verhältnisse und aller Dinge». Miihlenbruch konstaterade dock, att man inte får förvränga den positiva rätten efter naturrättsliga principer. Aven anhängare av den historiska skolan kunde i positiv anda behandla naturrätten. J. Fr. L. Göschen, en av Schrevelius’ mindre auktoriteter,'^^ definierade naturrätten (Naturrecht oder natiirliches Recht) pä följande sätt: »Es gibt Rechtsgrundsätze, welche aus der allgemeinen sittlichen Natur des Menschen und der menschlichen Gesellschaft hervorgehen, Grundsätze, welche eben deshalb den Gharakter innerer Allgemeingiiltigkeit an sich trägen.» Denna rätt var dock inte överallt gällande, eftersomdet var möjligt, att man inte uppmärksammade de principer, som kunde härledas ur den mänskliga naturen. Den positiva rätten var främst ett uttryck för nationella förhållanden: »So können namentlich die Eigenthiimlichkeiten in dem Gharakter und in den äul^eren Verhältnissen eines Volkes ganz besondere Rechtsbestimmungen veranlassen, u'elche sich . . . aus der allgemeinen Natur des Menschen nicht ahleiten lassen» (kurs. här).'^^ Naturligtvis finns det också negativa ställningstaganden till naturrätten; t.ex. Sintenis förnekade naturrättens tillvaro bl.a. med hänvisning till Savigny.'^^ Sintenis hänvisar till första bandet av Savignys »System» som ett stöd mot naturrätten, medan Savigny-eleven Göschen entydigt är en anhängare av naturrätten. Det är redan därför nödvändigt att ta ställning till Savignys uttalanden i denna fråga. Savigny och naturrätten eller den icke-positiva rätten är ett allSintenis, s. 56 och not 3. Somexempel nämns bl.a. Muhlenbruch och Schweppe. Se Stang, Retsvidenskapen, s. 81. Mackeldey, Ferdinand, Lehrbuch des heutigen Römischen Rechts, I, 7. Aus»., Gielkm 1827, s. 3 t.; Thibaut, s. 7 t. Muhlenbruch, C. /•., Lehrbuch des Pandektenrechts, I, 3. AulL, Halle 1839, s. 112. Se Sundell, s. 81. Göschen, s. 48 t. Sintenis, s. 56 not 3. rs 177
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=