208 2elclre Naturrets vage og usande Postulat, at ingen bor beriges paa en andens Bekostning».'^^ I sin recension av Lassens handbok tar Hagerup redan avstånd från Windscheids förutsättningslära.'^* Han upprepar, att man förgäves får söka efter regler om berikelse i dansk eller norsk lagstiftning, och han anser, att man inte bör söka en fiktiv grund för sina argument i lagen. »Man giver kun Sandheden dens Ret, naar man indrommer, at Kristian den femtes Lovbog ikke har ta:nkt paa disse Forholde, og at der for den videnskabelige Begrundelse intet vindes ved, at man tra^kker en Del halvforglemte Steder af denne Lov efter Haarene.» I detta sammanhang pläderar Hagerup för rättsvetenskapens rättsskapande funktion efter romerskt mönster: »Jeg mener - m summa -, at de norske og danske Jurister ligeoverfor Sporgsmaalet om Berigelseskrav i norsk eller dansk Ret er stillede ganske som de romerske Jurister var ved Besvarelsen af det samme Sporgsmaal i romersk Ret. Ligesom disse ikke af den Omsta^ndighed, at de tolv Tavlers Love intet indeholdt derom, lod sig afholde fra at udlede Kravet af selve Retsideens naturlige Konsekventser, saaledes bor heller ikke vi i Lovbogens Taushed se nogen afgjorende Hindring mod at gjore det samme.» 169 Wredes och Hagerups försök att införa rättsinstitutet condictio indebiti i den inhemska rätten är förbluffande lika. Bådas utgångspunkt är ett erkännande av att den egna rättsordningen helt saknar stadganden i ämnet i fråga, varför man måste tillgripa utländsk rätt. Båda försmår också de moderna rättsordningarna och söker stöd i den romerska rättens stadganden. De teoretiska argumenten för en selektiv reception utnyttjas till fullo: det gäller att finna de icke-positiva, allmänna principerna i den romerska rättens stadganden. Den främsta skillnaden i framställningarna är att Wrede använder sig av den metod, som Hagerup varnar för. Wrede tolkar in principerna för condictio indebiti i en föråldrad lagstiftnings kasuistiska stadganden, medan Hagerup avlägsnar sig långt från sitt rättspositivistiska utgångslägeoch anser en fullständig avsaknad av bestämmelser i lagen inte utgöra »nogen afgjorende Hindring» för tillämpandet av rättsinstitutet ifråga. 3.2.6. Förebilderna Då ius gentium och liknande argument användes för att rättfärdiggöra en omfattande reception av utländsk rätt, kunde man förledas att tro, att den nordiska doktrinen, då det gäller dessa argument, var tyska rättsvetenskapen, sompå 1800-talet i stort sett var autarkisk och inte beHagerup, NRt 1885, s. 252 f. Hagerup, TfR 1894, s. 63. Hagerup, TfR 1894, s. 66 f. Hagerup, TfR 1888, s. 20; se även Björne, s. 209. självständig i förhållande till den 168 169
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=