206 I nordisk rätt fanns ett klart behov av rättsregler rörande condictio indebiti. Bornemann betecknade det som »en Beskyttelse af Uretf^rdigheden», om man i vissa fall nöjde sig med det faktum, att ett visst förhållande inte var rättsligt ordnat; som exempel nämnde han just bristen på lagstadganden om condictio indebiti.I följande exempel på hur man i litteraturen rekommenderade en reception av reglerna omcondictio indebiti förbigår jag dock de föreslagna rättsreglernas Innehåll och koncentrerar mig på de argument, med vilka man motiverade följandet av utländska rättsregler.*^^ Som exempel har här valts Wrede och Hagerup, som var varma anhängare av en rättsvetenskap med internationella vyer och sombåda talade för en reception av condictio indebiti. Wredes utgångspunkt är, att det i den inhemska rätten inte finns ett enda stadgande, som omedelbart kan hänföras till condictio indebiti, och att den vetenskapliga litteraturen i ämnet innehåller »så godt som intet». Trots avsaknaden av positiva stadganden kan man dock inte sluta sig till att lagen inte skulle godta detta rättsinstitut, utan det gäller att finna uttryck för den till grund för condictio indebiti »liggande allmänna regeln att oberättigadt förvärf på en annans bekostnad måste till den lidande återställas».*^° Efter en genomgång av stadgandena i 1734 års lag anser sig Wrede kunna påstå, »att vår rätt obetingadt ansluter sig till den princip, som ligger till grund för den romerska condictio indebiti»; han anser t.o.m. att den finska lagens stadganden på en punkt har större överensstämmelse med »den romerska rättens allmänna regler angående condictio indebiti» än den romerska rättens egna stadganden! Hans slutsatser är dock återhållsamma. Eftersom condictio indebiti inte strider mot den inhemska rättens grundsatser, är »möjligheten af dess tillämpning hos oss icke . . . utesluten».'^' Eftersom den romerska rättens stadganden om condictio indebiti inte kan tillämpas som sådana, ställer Wrede upp en allmän regel för hur man kan sovra i materialet: »Den säkraste väg för att i denna fråga komma till målet är enligt vår tanke att, granskande den romerska rättens grundsatser i ämnet, från dessa bortskilja det som är af specifikt romersk natur, men bibehålla hvad däraf kan vara af en allmänt rättslig beskaffenhet samt tillämpa detta i öfverensstämmelse med hvad vanlig billighet och inhemska rättsprinciper kräfva.» Denna metod har också den fördelen, att den inte kan »stämplas såsom ett otillbörligt begagnande af främmande lag (arg. 24:3 R.B.), tv det blir då icke romerska utan allmänna rättsprinciper, som komma till användning, och det icke i strid mot utan i enlighet med vår lags grundsatser».'^’ Bornemann /, s. 53. T.ex. Schrevelius (II, s. 696 ft.) ställde upp ett flertal regler för »solutio indebiti» utan att ens antyda, att dessa var hämtade från utländsk rätt. Wrede, ]VT 1878-79, s. 363 f. Wrede, 1878-79, s. 365 f. UVeJe, JFT 1878-79, s. 367.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=