200 Hagerup, Platou) talar om en övernationell sedvanerätt. Endast undantagsvis talar man uttryckligen om, att det är rättsvetenskapen, som utnyttjar utländsk rätt (Hagerup, Platou, Ekström). 0rsteds och Lassens rekommendationer att ompröva tidigare, mot enstämmig utländsk rätt riktade slutsatser tycks också vara riktade till rättsvetenskapen. Även framställningarna av ius gentium präglas av en blandning av deskription och normativa uttalanden. I synnerhet mot slutet av 1800-talet kunde man hänvisa till faktiska framsteg på lagstiftningssamarbetets område och därför hävda, att det för rättsvetenskapen var en plikt och rätt att följa med denna utveckling. Hagerups, Platous och Wredes påståenden om att rättens internationalisering är en nödvändig följd av kulturutvecklingen, har en starkt normativ prägel; just dessa författare förordade även annars ivrigast ett utnyttjande av främmande rätt. 0rsteds och Lassens hänvisningar till betydelsen av en internationell »communis opinio» vid tolkningen av nationella stadganden är även de uppmaningar till ett utnyttjande av utländsk rätt. 3.2.3. Människans natur Då man talade om lus gentium hänvisade man endast i grova drag till den utveckling, som lett till denna internationalisering av rätten. Den verkliga receptionen av romersk rätt i Europa hade i detta avseende inte större värde som argument, eftersom denna receptionsvåg inte ansågs ha omfattat Norden. Uttalandena är alltså såsom visats mycket ytliga, och kan endast med förbehåll betecknas som »historiska», de innehåller föreställningar om en kristlig-europeisk rättsgemenskap, som på ett icke närmare definierat sätt uppstått under den gemensamma historiens lopp. En del yttranden går dock ett steg vidare. Platou och Wrede talar om den romerska rättens allmänt mänskliga natur eller element, som tvdligen är oberoende av tid och rum. Platou går ännu ett steg vidare, då han påstår, att det i all rätt finns »et absolut Moment, somhidrorer fra Menneskets Natur og har sin grund i hans Förnuft».'-^' Även dessa uttalanden är inga undantag i nordisk doktrin, även omde är betydligt sällsyntare än hänvisningarna till en europeisk ius gentium. En uttrycklig hänvisning till människans natur som ett förenande element i alla rättsordningar finner man i inledningen till Bornemanns föreläsningar, där det gäller att motivera den allmänna rättslärans nödvändighet och uppgifter. Enligt Bornemann förutsätter en systematisk rättsvetenskap, förutom kunskap om de positiva rättsreglernas innehåll, även en insikt i deras inre sammanhang »og dette atter i deres indre Natur og Vsesen, den Betydning, de have uafhxngig af den positive Anordning hos et vist Folk og til en vis Tid». En rättshistorisk och rättsjämförande framställning visar därför »ved Siden af store Afvigelser, Overeensstemmelser i Hovedsagen, der kun kunne forklares af en i den alrninAdfoM.TfR 1892,5.321. l.M
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=