199 ius gentium, varmed man avser den del av den romerska rätten, somutvecklats av den europeiska rättsvetenskapen och som var användbar ännu på 1800-talet; det som i tysk doktrin kallades »heutiges römisches Recht». En bokstavstolkning undviks också genom att man helst hänvisar till de allmänna rättsprinciper, som man anser sig kunna extrahera ur den romerska rättens stadganden. Även moderna rättsordningar figurerar i framställningar av den utländska rättens betydelse, men på en mera undanskymd plats. Främst är det vissa förmögenhetsrättsliga rättsområden som kommer i fråga: handels-, sjö-, växel- och obligationsrätt. Då man på 1800-talet talar om en internationell rättsgemenskap, har man i teorin kommit långt från 1 700-talets naturrätt, somåtminstone i princip var gemensam för hela mänskligheten. Delaktigheten i ius gentium förutsätter vissa kvalifikationer: civilisation, samma kulturnivå, kristen religion eller helt allmänt »släktskap» mellan folken.Rättsgemenskapen anses också uppkomma genom närmare beröring mellan folken, växelverkan och samfärdsel. Rent geografiska preciseringar förekommer däremot sällan. Endast svenska författare (Schrevelius, Delidén, Nordling) talar omde europeiska folken och Lassen om en allmän europeisk-amerikansk rätt. Då det gäller ius gentiums innehåll är en tydlig förskjutning från etik till ekonomi märkbar. 0rsted och hans efterföljare nämner främst familjerättsliga, av kristen moral påverkade exempel, medan det sena 1800-talets författare (Aagesen, Nordling, Hagerup, Platou, Wrede) koncentrerar sig på det allt livligare samarbetet på förmögenhetsrättens område. Hagerup talar t.o.m. om rättsgemenskapen mellan »komerciella kulturländer», och Nordlings hänvisning till en övernationell rätt för en viss klass av människor torde avse utvecklingen av en lex mercatorum. Samtidigt försvinner hänvisningar till den kristna religionens betydelse nästan helt; endast Platou nämner denna, närmast somen historisk bakgrundsfaktor tillsammans med klassisk litteratur och romersk rätt. Förklaringen till denna förändring under 1800-talets lopp kan sökas i de förbättrade kommunikationerna, till vilka Delidén uttryckligen hänvisar, och i det ökade internationella samarbetet på rättens område, som ännu på 0rsteds tid låg i framtiden. I ännu högre grad än då det gäller 1800-talets rättskällelära i allmänhet förblir det i samband med framställningen av den utländska rättens betydelse en öppen fråga, vem somkan/bör utnyttjaeller faktiskt utnyttjar denna källa. Enligt nordisk rätt var domstolarna förbjudna att hänvisa till utländsk rätt, varför den vanligaste adressaten till rättskälleläran i detta fall inte kunde komma ifråga. Betonadet av rättsgemenskapens betydelse kunde vara en uppmaning till lagstiftaren att beakta utländsk rätt (0rsted), vissa författare (0rsted, Scheel, F.tt försök att begränsa rättsgemenskapens omfattning finns i Bornemanns föreläsningar i folkrätt (V, s. 221), där denne vill ersätta Kolderup-Rosenvinges definition av folkrätten såsomgällande mellan »civiliserede» stater endast till att omfatta »christelige» stater. 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=