188 3.2. Från ius naturae till ius gentium 3.2.1. Allmänt En reception av främmande rätt var egentligen inte förenlig med den historiska skolans teser, som betonade rättens nationella ursprung och naturliga framväxt. En reception förutsatte en jämförande rättsvetenskap, och man har påstått, att den historiska skolan saknade intresse för eller t.o.m. var fientligt inställd till en sådan forskning.Trots detta finner man även i verk av den historiska skolans anhängare argument, som stöder receptionen av utländsk rätt, utan att författarna tar ställning till, hur detta är förenligt med tesen omrättens nationella ursprung. Endast Platou, som framstår som en av de ivrigaste anhängarna av användandet av utländsk rätt, försökte på 1890-talet vederlägga den historiska skolans teser. Med hänvisning till bl.a. tysk rätt med dess 120 olika sätt att reglera de förmögenhetsrättsliga förhållandena mellan äkta makar frågar Platou: »Er dette nodvendige - ikke vilkaarlige - Udslag af Nationens inderste Valsen og Fortid?» Svaret är naturligtvis nekande, och Platou anser, att man mot det ensidiga betonandet av nationalitetsprincipen måste hävda det, som Jhering kallat rättens universalitet. Detta har samtidens jurister insett, vilket lett till den jämförande rättsforskningens blomstring.^^ En rättsjämförande forskning hade ett nära samband med den naturrättsliga doktrinen. Den outtröttliga förföljaren av allt naturrättsligt tankegods Karl Bergbohmansåg också det vara naturrätt, då man använde sig av rättskällorna i en främmande rättsordning.Här undersöks de argumentationsmodeller, med vilka man på 1800-talet försökte komma till rätta med detta problem. Här lämnas i allmänhet åsido de argument som hänvisar till vetenskapens internationella natur; t.ex. Montgomery motiverade sina talrika hänvisningar till utländsk rätt också med att denna »bildats ej af lagstiftaren utan af vetenskapen».^' Utanför ramen för denna framställning faller också den faktiska reception, som kan ha ägt rum under hänvisningar till den mångtydiga rättskällan »sakens natur», eftersom man i detta fall snarast försökte dölja beroendet av utländsk rätt.^‘ Ett viktigt nytt argument är däremot åberopandet av ius gentium. Detta gamla romerskrättsliga begrepp får ett delvis nytt innehåll och ersätter i 1800talets doktrin begreppet naturrätt, då man åberopar förekomsten av en övernationell, för alla, eller åtminstone europeiska folk gemensam rättsordning. Jägerskiöld, s. 103. Platou, TfK \S92, s. 320. Se även Strömholm, TfK 1987, s. 24. Bergbohm, s. 141. Montgomery, s. V. Se närmare Tamms avhandling, som innehåller (s. 393 ff.) en god översikt över argumentet »sakens natur» i tysk och dansk doktrin i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. I Corpus luris definieras ius naturae som en rätt somnaturen lärt alla levande varelser - quod natura omnia animalia docuit - medan folkens rätt, ius gentium, definieras som en rätt somdet naturliga förnuftet stadgat för alla människor — quod . . . naturalis ratio inter omnes homines constituit; I 1.2. pr och 1. Jfr dock D 1.1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=