187 kastat sig In på studium af toma naturrättstheorier, hvaraf inget dugligt varit att hämta»; Nehrman skulle m.a.o. ha förorsakat den svenska rättsvetenskapens förfall under senare delen av 1700-talet. I Schweigaards analytisk-deskriptiva metod finns det inget utrymme för en naturrätt,och Aubert konstaterar pä 1870-talet, att naturrätten saknar giltighet och att all rätt är positiv.^- Aubert visar i en omfattande litteraturöversikt, som främst behandlar dansk doktrin, att naturrätten allmänt förkastats sedan 0rsted.^-^ Hagerup klandrar är 1888 den traditionella naturrätten, vars stora och ödesdigra misstag bestod i, att man inte sökte efter rättsprinciperna i det positiva rättsstoffet, utan i det, somman ansäg vara det absoluta förnuftet men som i verkligheten endast var »en enkelt Tidsålders begra:ndsede Forstaaelse af den romerske Ret».^"* Montgomery nämner inte ens naturrätten i sin framställning av rättskälleläran; möjligen kunde detta ses som en följd av den ambivalenta inställningen till denna rättskälla i Finland ännu under senare delen av 1800-talet. Ekströms ständpunkt är däremot entydig: all verklig rätt är positiv rätt, och oriktigheten av den traditionella naturrättsläran erkänns allmänt. Det stär dock var och en fritt att betrakta naturrätten som en idealrätt, bara man inte kräver »praktisk giltighet» för densamma.Ekström anser vidare, att »Nordlings resonemang är rent abstrakt rationalistiskt och saknar värde».Även vissa andra uttalanden tyder pä att den traditionella naturrätten spelat ut sin roll i Finland senast kring sekelskiftet.^^ Naturrätten förlorar sin betydelse som rättskälla och tolkningsmedel i nordisk doktrin redan frän och med 1820-talet och därmed också sin betydelse som argument eller täckmantel för en reception. Motviljan mot naturrätten är störst under den historiska skolans glansperiod, men de fåtaliga försiktigt positiva uttalandena kring sekelskiftet kan inte återge naturrätten dess ställning, i synnerhet inte somargument för en reception. Man betonar naturrättens, idealrättens, bundenhet till tid och rumoch förnekar dess gällande kraft. Motiveringarna för en reception måste sökas pä annat häll. SchrcveliHs /, s. 219 t. Se Björne, s. 75 ft.; jtr dock Slagstad, s. 38 ff. Aubert, s. 12 f. Aubert, s. 14-18. Hagerup,T{K 1888, s. 19. Ekström, .s. 1 f. Ekström, .s. 2 not 1. Sa försökte Calonius’ levnadstecknare Wrede ocli Willielni Clivdenius förringa dennes uppenbara beroende av naturiätten, se Björne, Matthias Calonius ocb Olof Rabenius, Jf'T 1986, s. 305 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=