186 Medan Hagerup anser, att detta naturrättsideal närmast utgör ett ferment för utvecklandet av den positiva rätten, går Serlachius ett steg vidare: om rättskällorna tiger, bör domaren tillgripa den ideella rätten.^’ Uttalanden mot all naturrätt är dock betydligt vanligare. Ännu i supplementet till Norregaard anser 0rsted med hänvisning till DL:s ofullständighet och kasuistiska framställningssätt naturrätten vara utomordentligt viktig för en dansk jurist.I »Haandbog» frågar han sig dock, omman överhuvudtaget kan tala om en naturrätt i form av en rättsmetafysik, som med hjälp av aprioriska begrepp skulle ordna hela rätten enligt en enda grundprincip, och han påpekar, att de naturrättslärda är oeniga på nästan alla punkter.Han upprepar också den ofta framförda åsikten, att naturrättssystemen i själva verket består av romersk rätt, som bättre kan studeras i framställningar av denna rättsordning.^^ Larsen anser den nyare forskningen visa, att hela det fundament, på vilket den rationalistiska filosofin försökt bygga upp en naturrätt, är förkastligt och utan realitet. Man har dock inte kunnat ställa upp någon tillräckligt fast och mogen ny teori, varför hela naturrättsvetenskapen befinner sig i en övergångsperiod och dess lärosatser därför måste användas med stor försiktighet.^^ Bornemann påtalar den traditionella, på grundval av rättsidéerna uttänkta naturrättens brist på exakthet och objektivitet och förkastar hela motsatsen naturrätt - positiv rätt. »Efter vor hele Opfattelse af Rettens Varsen gives der ingen blot ideel, ingen ikke-positlv Ret. Positiviteten er uadskillelig fra Retten.»-^^ Även Scheel förnekar med hänvisning till Bornemann, att naturrätten ens skulle utgöra en subsidiär rättskälla.^* Det är inte svårt att hitta liknande negativa uttalanden om naturrätten i de andra nordiska ländernas litteratur. Redan Schrevelius påstår, att naturrätten åtminstone på rättsvetenskapen haft ett snarare »skadligt än gagnligt inflytande». Kritiken mildras dock av antagandet, att detta skulle bero på att nyare naturrättsförfattare inte varit jurister och att de äldre arbetena av Grotius och Pufendorf skulle vara mera lärorika än de nyare.Äandra sidan anklagar Schrevelius Nehrman för att ha vållat, att man försummat lagens studium och »i stället Hagerup, s. 23; Serlachius, s. 30. Om Hagerup och naturrätten, se närmare Slagstad, s. 68 f. ’’ 0rsted, Suppl. I, s. 95. 0rsted l, s. 84 och s. 324 ff. Om Orsteds inställning till naturrätten, se även Tamm, s. 419, som med en hänvisning till ett senare uttalande i »Haandbog», 0rsted IV, s. 462 och not visar, att Orsted s)älv ansåg sig ha tagit avstånd från naturrätten först år 1822. Gagnér konstaterar i sin viktiga uppsats, TfR 1980, passim, framför allt s. 427 ff., att Orsted trots sin kritik i många avseenden var beroende av den aristoteliska naturrätten. 0rsted I, s. 460 f. Larsen, s. 71. Bornemann I, s. 40 f. Scheel, s. 181 och not 3 samt även s. 187-189. Schrevelius I, s. 56.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=