185 och sambandet mellan naturrätt och allmän rättslära nämndes också senare av flere författare/‘’ I synnerhet i Finland synes en naturrättslig tradition ha varit levande till senare delen av 1800-talet. Enligt statuterna för Helsingfors universitet från år 1852 fanns det i den juridiska fakulteten en professur i bl.a. naturrätt och folkrätt, och i fakultetens kursfordringar ingick ännu på 1880-talet en råttsencyklopedi av tysken Heinrich Ahrens, som var en anhångare av Krauses naturrått och knappt citerades i sitt hemland."*^ Även i Norge syns naturrättens betydelse på 1800-talet ha varit större än man allmänt antagit.'*^ Med någon möda kan man också spåra upp åtminstone delvis positiva uttalanden om naturrätten i den egentliga juridiska litteraturen; härmed avses inte den äldre litteratur (Bring, Holmbergson), i vilken ännu 1700-talets naturrättsbegrepp förekommer (se ovan, I 2.2.1.). Nordling, somvisserligen inte nämner naturrätten bland rättskällorna, delar upp rätten i positiv rätt och rationell rätt eller naturrätt. Den sistnämnda definieras som »systemet af de rättsregler, som a priori ur rättens väsen kunna härledas, och somhafva sin giltighet, oberoende af huru vida de äro faststälda att gälla i någon viss stat». Nordling nämner, att man förnekat giltigheten av naturrätten, men han anser, att om rätten en gång har sin grund i människans förnuft, så bör man genomreflexion kunna komma fram till den högsta rättssatsen och ur denna härleda en mängd speciella rättssatser, som bildar ett mer eller mindre fullständigt system. Nordling påstår vidare, att det är »den i det mänskliga förnuftet mha:renta rättsidéen», som bestämmer rättsutvecklingen, så att varje positiv rätt är ett uttryck för denna och att det därför finns och även måste finnas något gemensamt i de olika folkens rätt."*** Aven Reuterskiöld talar om indelningen i positiv och rationell rätt, men tillägger den senare endast »subjektiv eller teoretisk giltighet»; ingenting hindrar dock att betrakta denna som en idealrätt. Medan Nordlings naturrättsbegrepp tycks vara präglat av en föreställning om ett av tid och rumoberoende deduktivt naturrättssystem, är Hagerups och med honom Allan Serlachius’ försiktigt positiva uttalanden om naturrätten närmast att hänföra till nyare strömningar inomtysk rättsvetenskap; Serlachius hänvisar också till Stammlers »Die Lehre vom richtigen Rechte».'’° Enligt de båda författarna är den traditionella läran omen allmängiltig naturrätt en övervunnen ståndpunkt sedan den historiska skolan. Man har dock, heter det, på senare tid börjat medge, att föreställningarna om naturrätten innehåller en kärna av sanning. Det är nämligen möjligt att tala om ett ideal, de rättsregler, som på en viss tidpunkt bäst motsvarar livsförhållandena hos ett visst folk.'’' ■*'’ Kolderup-Roscnvingc. s. 13; Orstcd, Mit Liv, s. 145 f.; Palmen, s. 7; Hagerup, s. 23. ■*'’ Se Björne, s. 61 med litteraturhänvisningar. Se Slagstad, s. 38 tf. Nordling, s. 36 f. ■*'* Reuterskiöld, s. 72. Serlachius, s. 30. Hagerup, s. 21 i.-, Serlachius, s. 28 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=