180 krav på en ändring av gällande rätt. Den nordiska doktrinen var dock föga revolutionär, och naturrättsargumentet används främst som en legitimering för inhemsk gällande rätt. Säväl Nehrman som Norregaard anser, att just det egna landets rättsordning bäst motsvarar naturrätten.Naturrätten, dvs. olika samhällspolitiska argument, utnyttjas ocksä till att fylla ut luckor i den inhemska lagstiftningen, även om Nehrman ställer saken pä huvudet genomatt pästä, att han baserar sin framställning pä naturrätten och att han endast i de fall, dä denna inte föreskriver »nägot wist och oemotsäijeligit», hänvisar till gällande svensk rätt.’’ Vid utfyllandet av luckor kommer naturligtvis även utländsk, främst romersk rätt i beaktande; naturrättens romerskrättsliga anknytning torde ha varit uppenbar för samtida jurister åtminstone sedan slutet av 1700talet. Den danske anhängaren av den historiska skolan Peter Bang (1797-1861) skriver i början av 1830-talet, att de äldre naturrättssystemen inte är mycket annat än »Justitians Institutioner, afklardte deres Titel- og paragraph-Tegn».‘^ I denna översikt undersöks dock inte, i vilken män man tillgrep utländsk rätt utan ursprungsbeteckning under rubriken naturrätt, eftersom denna argumentation var beroende av den naturrättsliga doktrinen. Däremot kan det vara av intresse att följa de uttalanden om den utländska positiva rättens och doktrinens betydelse, somförekommer i epokens juridiska litteratur. Genom sina studier i Halle hade Nehrman kommit i kontakt med den av Thomasius representerade naturrättsliga riktningen, som ställde sig kritisk till romersk rätt. Nehrmans bekanta anatema riktar sig framför allt mot användandet av romersk rätt i de propedeutiska studierna. Den som börjar studierna i svensk rätt med att läsa Institutiones arbetar i onödan och fär senare större svärigheter att tolka Sveriges lag än den, som aldrig läst romersk rätt. Nehrman påstår vidare, att svensk och romersk rätt inte har mera likhet med varandra än »Hebraiska Språket med thet Latinska, eller then Evangeliska läran med then päviska». Sambandet mellan naturrätt och romersk rätt förnekas ocksä. De romerska rättslärda har »tämmelig wrangt och illa brukat» de naturrättsliga principer, som är och bör vara lika i alla lagar, varför det är »en fåfäng och öfwerflödig möda» att försöka lära sig den naturliga lagen med hjälp av Corpus luris. Även om Nehrmans kritik främst riktar sig mot studier i romersk rätt som en inledning till svensk lagfarenhet, förnekar han ocksä den romerska rättens betydelse för tolkningen av svensk rätt överhuvudtaget. Utgångspunkten är den svenska rättens överensstämmelse med naturrätten; därför fär man inte fördunkla lagstiftarens mening genom att använda främmande begrepp. Nehrman, s. 66; Nerregaard, s. 43 t. ■' Nehrman, Företal. ” 17(1831), s. 42. Nehrman, s. 14 f. Nehrman (s. 15) hänvisar också till att man bl.a. enligt Thomasius finner den »största oordning och willa» i Corpus luris. Se ävenJägerskiöld, s. 119 ff. "■* Nehrman, s. 66.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=