174 mot rättsvetenskapen som rättskälla, nämligen att rättsvetenskapsmännen endast »finner» redan existerande rättsregler. Enligt Bentzon förbiser man i detta fall »det retsskabende Moment, den Beslutning og det Skon», som finns med vid avgörandet av varje ny principfråga. 3C8 3.4. Sammanfattning Rättsvetenskapen som rättskälla är ett nytt fenomen i 1800-talets doktrin, medan själva frågeställningen saknas i den juridiska litteraturen på 1700-talet. Man kan också säga, att rättsvetenskapens verksamhetsfält utvidgas på 1800talet, då flera författare (Scheel, Brandt, Montgomery) kräver, att rättsvetenskapen skall anpassa rättsordningen efter ändrade samhälleliga förhållanden och behov, medan Nehrman varnade doktrinen för att undersöka, vad lagstiftaren bort eller kunnat säga. Då det gäller rättsvetenskapens ställning som rättskälla, är den tyska doktrinens (till en början Puchtas och Savignys) inflytande iögonenfallande; först Savigny-lärjungarna Schrevelius, Scheel och Brandt tar upp frågan, som helt förbisågs av bl.a. 0rsted. Då man senare förnekar rättsvetenskapens egenskap som rättskälla, är det återigen tysk doktrin (Stobbe), som får lämna argumenten. De divergerande åsikterna rörande rättsvetenskapens natur gäller dock begrepp och definitioner, såsom så ofta är fallet i 1800-talets litteratur; i sak är man enig omdoktrinens betydelse. Medan 1800-talets doktrin klart skiljer sig från 1700-talets, är det däremot uppenbart, att föreställningarna i dagens läroböcker om rättsvetenskapens betydelse som rättskälla finns färdiga redan i 1800-talets nordiska litteratur; såsom nämnts kan ju vissa av den historiska skolans frågeställningar återfinnas i nutida litteratur. Då liksom nu var man helt enig om att rättsvetenskapens inflytande är indirekt, genom att den inverkar på praxis. En bundenhet vid cornmunis opinio doctorum accepteras aldrig, men flera författare hänvisar liksomi dagens litteratur till doktrinens faktiska auktoritet (Schrevelius, Brandt, Scheel), som uppstår redan under domarnas studietid (Bentzon). Doktrinen utgör ett värdefullt stöd för en domare, somsjälv saknar förmåga till vetenskaplig analys (Scheel), men ett mekaniskt beroende av doktrinen kan inte komma ifråga; de vetenskapliga rättssatserna binder endast på grund av sin riktighet, sin inre sanning (bl.a. Scheel och redan Hurtigkarl). Ehuru rättsvetenskapens verksamhet till stor del består i tolkning av gällande lagstadganden, betonar man också doktrinens rättsbildande verksamhet, bl.a. genom att anknyta doktrinen till »sakens natur» (Scheel; i dagens doktrin Stuer Lauridsen). Retsorden’, derunder ’de gxldende Retsregler’ som er blevet samlede under de vcxlende Navne, Analogi, Forholdets Natur o.s.v. Den kan prove og fremstille de rette Metoder for Arbejdet paa at finde og formulere de subsidisere Kilders Regler, og den kan vise Metodens Anvendelse; men den kan ikke selv vatre ’Retskilden’, thi da skulde den vxre de Kendsgerninger, hvoraf her Retsregler udledes.» Bentzon, s. 152.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=