3 Efter avskiljandet av lagtolkningsläran kan man indela rättskälleläran i tre delar, även om dessa inte har några skarpa gränser och delvis går in i varandra. För det första kan man tala om en »rättskällelärans filosofi», som närmast behandlar grunderna för rättskällornas bindande kraft och normers giltighet överhuvudtaget, t.ex. rättens idé, allmänviljan o.dyl. och som i vissa arbeten har en mycket framträdande plats. Vidare kan man tala om en praktiskt tilllämplig rättskällelära, dvs. den presentation av det användbara materialet och reglerna för dess användning, som i allmänhet utgör huvuddelen av rättskälleläran.'’ Denna del är mer eller mindre beroende av den rättskällelärans filosofi, som ifrågavarande författare är anhängare av, även om beroendet ofta endast framgår indirekt. Slutligen kan man tala om framställningar, som koncentrerar sig på rättskälleinformation, dvs. ger upplysningar om lagtexter, förarbeten, rättsfallssamlingar, viktig litteratur osv. och som närmast är avsedda att vara handböcker för studerande och praktiskt verksamma jurister; ett arbete, där denna målsättning är framträdande, är Bernitz m.fh, »Pinna rätt» (2. uppl. 1988). Arbeten av detta slag har inte beaktats i denna undersökning, där tvngdpunkten vilar på det, som här betecknats som den praktiskt tillämpliga rättskälleläran. Den isynnerhet i vissa verk på 1800-talet omhuldade filosofiska förankringen av rättskälleläran, rättskällelärans filosofi, har en mera perifer ställning i denna undersökning, och den har främst medtagits i den mån den kan anses utgöra en förklaring till förändringar i den praktiskt tillämpliga rättskälleläran. Då det gäller framställningen av rättskälleläran i dagens litteratur, har jag strävat efter att få fram en communis opinio doctorum, för övrigt ett i rättskällesammanhang inte okänt begrepp (se III 1.). Jag har hållit mig till den kursbokslitteratur, som kan anses innehålla i stort sett allmänt accepterade synpunkter på rättskälleläran. Sju nordiska rättsteoretikers arbeten från 1970- och 1980-talen får representera den communis opinio, som naturligtvis inte existerar i ordets vedertagna betydelse.^ Torstein Eckhoffs »Rettskildelarre» (2. uppl. 1987) innehåller den utförligaste framställningen av den moderna rättskälleläran. Eckhoffs landsman Johs. Andenxs har givit en komprimerad framställning av rättskälleläran i sin propedeutiska lärobok »Innforing i Rettsstudiet» (2. uppl. 1981). Dansk doktrin representeras av Preben Stuer Lauridsens »Retslarren» (1977) och W. E. von Eybens i hög grad på rättspraxis baserade »Juridisk GrundÄven von Exben (s. 13) använder epitetet »praktisk» tör en sädan framställning av rättskälleläran. Eckhoff (s. 13 f.) talar om »flvtende övergånger mellomrettskildekrre og rettsfilosoli»; rättskälleläran är »mer praktiskt orientert og mindre dvptployende» än rättsfilosohn. '' Det är tvivelaktigt, om man kan tala om en ens de facto existerande eommunis opinio beträllande rättskälleläran. Sa bar t.ex. den av Peezenik oeh Aarnio förfäktade tredelningen av rättskällorna utsatts tör en ingående och enligt min mening i manga avseenden befogad kritik i en lieentiatavhandling av Pekka Timoncn »Fnnakkotapaukset ja niiden merkitys oikeusläbteenä» (Prejudikat oeb deras betvdelse som rättskälla, 1987), vilken återigen inverkat pä Aarnios ställningstaganden; se Aarnio, s
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=