172 denna inte skall förvandlas till isolerade kasuistiska avgöranden, som är beroende av målets konkreta förhållanden och somsaknar inre sammanhang. Nordling är ett undantag i doktrinen i slutet av 1800-talet, eftersom han anser rättsvetenskapen vara en rättskälla; man bör dock komma ihåg, att det enligt Nordling är det allmänna rättsmedvetandet, som är den egentliga rättskällan. Aven Nordling anser, att rättsvetenskapen har två uppgifter: tolkning och systematisering av gällande rätt samt utvecklande av rättssatser, »somej i annan väg framkommit».-"’** »Den juridiska doktrinen eller rättsteorin står vid sidan af de öfriga utflödena af rätt så, att den vägleder och upplyser lagstiftningen (lagstiftandet) och rättspraxis samt bevarar sammanhanget inom rättssystemet.» Nordling medger dock, att rättsvetenskapen endast verkar indirekt. »Doktrinen bestämmer rätten blott för så vidt den förmår att verka på lagstiftningen, på rättspraxis eller på den allmänna öfvertygelsen och därmed på rättssedvänjan.»’"’^ Björhng, som inte tar ställning till frågan om rättsvetenskapen är en rättskälla, betonar doktrinens betydelse för rättstillämpningen, även om rättslärarnas auktoritet inte kan åberopas som tillräckligt stöd för de av vetenskapen framställda rättssatserna. »Men omdessa befinnas i och för sig riktiga, så måste de naturligtvis följas i rättstillämpningen, och teoriens inflytande på denna betingas alltså af att den arbetar med säker metod och framlägger sina satser i tillgänglig och öfvertygande form.»^°° I Reuterskiölds rättskällelära finns det däremot ingen plats för doktrinen. Rättsvetenskapen får inte heller rang av rättskälla i den finska litteraturen. Såsom nämnts (se ovan I 2.2.2.) anser Serlachius rättsvetenskapens ställningstaganden kunna utgöra ett indiciumpå en allmän övertygelse. Intressant är, att Serlachius jämställer doktrinen med praxis i detta avseende. Omman i den juridiska litteraturen oemotsagd har avgjort en rättsfråga på samma sätt, utgör detta, fastän praxis inte behandlat frågan, ett lika övertygande indiciumpå det allmänna rättsmedvetandet, som om det bildats en stadgad praxis beträffande en fråga, somöverhuvudtaget inte behandlats i doktrinen. Ekström upprepar de bekanta teserna om rättsvetenskapens förmåga att medelbart framkalla rättssatser genom inverkan på praxis, samt rättsvetenskapens två verksamhetsformer, tolkning och utfyllande av luckor i rättsordningen. Med hänvisning till Stobbes av Montgomery godtagna uppfattning, enligt vilken de i doktrinen uppställda rättssatserna redan tidigare skulle vara immanenta i rättsordningen, förklarar Ekström, att rättsvetenskapen ingalunda sakPlaton, s. 95. Nordling, s. 26. Nordling, s. 28 f. Björhng, s. 9. Serlachius, s. 25.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=