171 tabt denne hole Ledestjernes Lys, lider Fare for at synke ned i Routinen og blive en Haandva:rker i Faget, der praktiserer ’hvad ban bar Ixrt’ paa en bartad mekanisk Maade». Praxis blir »et Konkretmageri», ett beaktande av endast det föreliggande fallets konkreta omständigbeter, ocb de enskilda avgörandena »falde fra binanden som Brudstykker, bvoraf snart intet Helt lader sig konstruere»."^' Redan i sin berömda uppsats från år 1888 förnekar Hagerup, att rättsvetenskapen skulle ba en produktiv funktion.I »Retsencyclopxdi» nämner Hagerup inte rättsvetenskapen i samband med rättskällorna, utan behandlar denna först i samband med lagtolkningen. Han betonar rättsvetenskapens betydelse för rättspraxis; genom den s.k. konstruktiva metoden ger den praxis Liundvxrbg stötte». Han fortsätter: »Praxis er anvendt teon. Enbver retsafgiorelse, der ikke indebolder den rene vilkaarbgbed, bygger altid paa en eller anden teori. Praxis forudsxtter derfor teori, idet ingen sikkert kan anvende, bvad ban ikke kjender.» Stang ställer sig inte negativ till tanken på juristrätten, den rättsvetenskapliga litteraturen, som rättskälla, men ban understryker, att domaren inte är skyldig att följa doktrinen. I de skandinaviska länderna ställer sig domaren med rätta kritisk även till en enhälligt accepterad teori, om den enligt hans mening är oriktig. Domstolarna har ibland lyckats bryta ner felaktiga teorier. Ingstads inställning till doktrinens betydelse är påfallande positiv. Rättsvetenskapen är visserligen inte en rättskälla, och den står endast i ett tjänande förhållande till lagstiftningen och sedvanan, som producerar rättsstoffet. I verkligheten har dock den norska rättsvetenskapen haft större betydelse för rättsstoffet än både lagen och sedvanerätten. Teorins viktigaste funktion är att fylla ut de hål, som lagstiftningen och sedvanan lämnar i väsentliga delar av rättsstoffet. Teorin är inte juridiskt bindande för domstolarna, men den har faktiskt ett utomordentligt stort inflytancfe.'*^^ Inte heller Platou anser doktrinen vara en rättskälla; den kan verka endast indirekt genom praxis. Platous framställning av rättsvetenskapens betydelse är starkt påverkad av Bergh; praxis kan inte undvara teorin, utan vilken den blir »Lxgmandsjurisprudents og kommer til at synke ned til Rutine og Konkretmageri». Utan teori frestas praktikern att avgöra förekommande mål enligt det han tror vara »konkret Bilhghed». »Folgen af konkrete Billighedsafg)orelser bliver Usikkerhed, man bliver tilboielig til at sporge, hvad vil Hoiesteret mene i det konkrete Tilfxlde.»’*^^ Därför måste vetenskapen vägleda praxis, för att »en Bcr^h, NRt 1886, s. 677. Hagerup, TtR 1888, s. 33; sc iiven Björne, s. 207 fl. Hagerup, s. 40. Stang, TfR 1908, s. 340 f. Itigstad, s. 12. Platou, s. 9?,. 2^)2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=