169 hvoraf de opnndelig var udledede, uafhxngig Tilvxrelse.» Brandts framställning är betydligt dunklare än Scheels, även om förhållandet »til den levende Retstilstand» kan tolkas som en hänvisning till sakens natur. Brandt anser dock, att man i båda fallen åtminstone delvis hämtar rättsreglerna ur de andra rättskällorna. I Finland är det återigen först Montgomery, som behandlar doktrinens betydelse som rättskälla, denna gång med hänvisning såväl till tysk litteratur som till Scheel.’^' Rättsvetenskapen är visserligen inte en rättskälla, men ändå en oumbärlig hjälpkälla för förståelse av rättssatserna. Detta sker dels genom en utredning av rättssatsernas historiska uppkomst, »dels genom en pä rättssatserna tillämpad analys, som leder till uppdagande af deras ledande principer, ur hvilka det sedan blir möjligt att för förhällanden, som i rättssatserna icke omedelbart förutsetts eller efter dessas affattning, i följd af kulturens gäng, nybildats, härleda de för förhållandenas rättsliga bestämmande nödiga grunder.»’^' Enligt Montgomery har man förväxlat »dylika på vetenskaplig väg funna följdsatser» med nya rättsnormer och därför kunnat påstå att en rättsproduktion äger rum; denna uppfattning stöds av teorin om luckorna i rätten. Rättsvetenskapens rättssatser förpliktar dock inte omedelbart, »de få hela sin kraft och verkan deraf att deras logiska sammanhang med de verkliga, i form af lag eller sedvänja tillvarande, rättssatserna kan uppvisas.» De nya normerna är i själva verket immanenta i rätten och bringas i dagen av vetenskapen; även denna gång stöder sig Montgomery på Stcibbes framställning.’**'* Montgomery anser också det faktum, att de rättsvetenskapliga rättssatserna »endast så länge och såtillvida förbinda som deras sanning, d.v.s. deras öfverensstämmelse med rättssatserna, håller profvet af en städse förnyad och oaflåtligt fortskridande vetenskaplig forskning», visa, att »det icke är vetenskapen, som förlänar dem kraft af lag».'**^ Liksom Scheel betonar Montgomery de rättsvetenskapliga rättssatsernas betydelse för domaren; det är för denne »ett stöd att den samtida vetenskapen håller dem för sanna eller att de bästa vetenskapliga auktoriteter försvara dem mot afvikande åsigter». Montgomery kräver dock mera av domaren än sin danske kollega. Domaren befrias av rättsvetenskapen »för ingen del från att sjelf pröfva grunderna för sitt för sant hållande». Enligt Montgomery står dock praxis t^ch vetenskap i inbördes växelverkan till varandra, och ingen lagtillämpning kan undvara en vetenskaplig bearbetning av den positiva rätten. Brandt, UfL 11 (1862), s. 124. Montgomery, s. 26 not 2. Montgomery, s. 26 f. Montgomery, s. 27 och s. 27 not 2. Montgomery, s. 27 t. Montgomery, s. 28. 286
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=