168 ser, att man inte bara kan räkna rösterna, då det råder olika meningar. Den mening kan betraktas som allmän, som förfäktas av »de Retskyndige, der ere bekjendte for alvorlig og grundig Forskning», i synnerhet, när ställningstagandet är så gammalt, att det bar hunnit prövas av rättsvetenskapen. 277 Medan Brandt ännu i sitt företal till rättsfallssamlingen från år 1855 talar om praxis som en »Kilde for Retsvidenskaben»,-^* är juristrätten/rättsvetenskapen en viktig rättskälla i provföreläsningen några år senare. Motiveringen är den traditionella, enligt vilken utvecklandet av den allmänna rättsövertygelsen blivit »Juriststandens sxregne Kald». Juristkåren »gjor det til sin Opgave, at bringe Retten, paa hvilken Maade den saa er fremkommen, til almindelig Bevidsthed i en logisk Fremstillmg. Denne Virksomhed virker da igjen tilbage paa selve Stoffet, saa at deraf atter fremgaar en ny Art af Retsdannelse, hvorunder den umiddelbart af Folkebevidstheden fremgaaede og den af Lovgivningen udtalte Ret harmonisk bearbeides til Retssxtnmgcr, der Igjen danner Grundlag for en videre Udvikhng paa disse tvende Veie.» Savignys inflytande är också här märkbart i påståendet om en växelverkan mellan framställning och stoff. Liksom Scheel några år senare talar Brandt om rättsvetenskapens två verksamhetsformer; i motsats till Scheel anser han dock, att man i båda fallen kan tala omen verklig rättskälla. Den ena verksamheten underkastar de givna rättskällorna en vetenskaplig behandling, tolkar dem och bearbetar resultaten till ett rättssystem. Ehuru man på detta sätt inte skapar någon ny rätt, utan endast vinner kunskap om den gällande rätten, uppstår enligt Brandt även genom denna verksamhet en rättskälla, närmast på grund av den auktoritet som rättsvetenskapen har.‘*^° Rättsvetenskapens andra verksamhetsform inskränker sig inte till rättskällornas eget innehåll utan behandlar huvudsakligen dettas förhållande till »den levende Retstilstand». Resultaten av denna verksamhet har enligt Brandt inte endast betydelse som auktoritet, utan innehåller också ny rätt, vars giltighet inte kan förnekas, även om de skulle bero på en missuppfattning av källorna. »Thi forsaavidt som de nye Resultater ere grundede / de forandrede Tilstandes forandrede Behov og de senere Tiders forandrede Synsmaader, har de derved en selvstamdig, af deres virkelige Overeensstemmelse med de Retskilder, 2'^ Scheel, s. 186 t. Brandt, Samling, s. IV'. Brandt, UfL II (1862), s. 123. Brandt, UtL II (1862), s. 123 f.: »Alligevel lader det sig ikke bestride, at ogsaa herved kan tremkomme en virkeltg Retskilde, formedelst den Auktoritet, somantagne Menmger altid vil have, og den naturlige Utilboielighed, som den Enkelte altid maa og bor have for at sartte sine egne Anskuelser, - idetmindste saalange han ikke tor vxre sikker paa saavel selv at have udtomt Sporgsmaalets Granskning fra Grunden af, som paa at have overvundet enhver Tvivl om Resultatets Rigtighed, - igiennem i Strid med den blandt de Retsk\ ndige almindelig antagne Menint;.» :7s :sc
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=