167 vetenskapliga rättens regler får inte stå i strid med de övriga rättskällorna; de kan gälla vid sidan av, men inte emot lag och sedvanerätt.^^^ Ehuru den vetenskapliga rättens bindande kraft baserar sig pä resultatets riktighet och det endast finns en sanning, är enligt Scheel denna rättskällas rättsregler lika litet oföränderliga somde, somkan utletas ur andra rättskällor. »Ligesom Retsinstituterne omformes efter Folkets forandrede Tilstande og de ydre Omstxndigheder, som gribe ind i samme, saaledes ere de Elementer, hvoraf de videnskabelige Retssxtninger dannes, bestandigen en udviklende Förändring underkastede, hvoraf folger, at disse Retssa:tninger selv maae forandres.» Omnämnandet av de en historisk utveckling underkastade rättsinstituten visar, att Scheel på denna punkt följer Savigny,'^^ även omhans framställning annars, både då det gäller rättspraxis och »den videnskabelige Ret», snarare motsvarar Puchtas. Scheel betonar även, att rättsvetenskapens resultat kan avvika från det, som tidigare ansågs vara sanning, inte enbart därför, att man tidigare hade kommit till ett oriktigt resultat, utan för att den riktiga rättssatsen nu är annorlunda. Det är »Retsvidenskaben paa sit nuva:rende Standpunct, der er det egentlige Grundlag for den videnskabelige Ret». Somexempel på vetenskapliga rättsregler nämner Scheel bl.a. tolkningsreglerna, reglerna om kollision mellan inhemska och främmande lagar och reglerna om sedvanerättens giltighet i allmänhet.De sistnämnda kan enligt dagens språkbruk (Peczenik) betecknas som »rättskällenormer». Vare sig det gäller cfen egentliga vetenskapliga rätten eller rättsvetenskapens ställningstaganden till rättsreglerna i andra rättskällor, kan man enligt Scheel obetingat acceptera den communis opinio, somgodtagits av de flesta eller t.o.m. alla rättsvetenskapsmän. Omen sådan allmän åsikt baserar sig på vetenskapen, så har den nog giltighet, men endast på grund av sin vetenskapliga riktighet och inte för att den antagits av de rättslärda. Scheel tillägger dock communis opinio som sådan en viss betydelse. Visserligen bör domaren döma efter det, som han finner vara riktigt, men eftersominte varje domare kan vara en vetenskapsman, är det »for Retssikkerhedens Skyld bedre, at den Dommer, som ikke har Retsvidenskaben fuldkommen i sin Magt, holder sig til den almindelige Mening, dersom en saadan gives, end trodser paa sin Selvsta:ndighed». Det strider inte mot domarens plikt att döma efter sin övertygelse, om han tyr sig till den allmänna meningen, då han inser, att han saknar förmåga att själv komma framtill den vetenskapliga sanningen. En domare, somåtminstone tror sig vara en rättsvetenskapsman, har naturligtvis rätt att själv försöka ta reda på den riktiga rättsregeln. Scheel betvivlar, att man alltid kan tala om en allmän åsikt, och han anScheel, s. 185 f. Scheel, s. 183. OmS.ivignys rättsinstitut, se Björne, Deutsche Rechtssysteme, s. 155 11. Scheel, s. 184. 27 y 274 27S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=