157 gare prejudikat, vars skäl visat sig ohållbara, och som ett argument mot bundenheten vid prejudikat redogör han utförligt för den tidigare nämnda svenska förordningen från år 1876.'^-^ »I Finland har ännu mindre än i Sverige någon böjelse framträdt att vika från den urgamla i 24 kap. 3 § RB. inskärpta regeln att lagen (resp. sedvänjan) är domarens enda rättesnöre för rättsfrågas afgörande; farhågan att åt prejudikat gifva inflytelse på lagskipningen har kanske inte någonstädes mera än här rotfäst sig i tänkesättet.» Intressant är, att Montgomery som främsta orsak till denna ståndpunkt anger Calonius’ »bekanta, något ensidiga yttrande» om Flintbergs arbete; recensionen skall ha »väsendtligt bidragit» till en prejudikatfientlig riktning, »hvaröfver det väl icke är skäl att anklaga sig så vidt det gält att hålla principen klar, men som otvifvelaktigt ledt till ett alltför ringa aktgifvande på praxis och derföre i sin mån medverkat till det vacklande i grundsatser, som väl icke utan anledning förekastas vår lagskipning».--^'* Montgomery torde övervärdera Calonius’ betydelse för finsk rätt, eftersom dennes skrifter var minst lika bekanta i Sverige. Montgomery nämner inte Lagus’ artikel om prejudikatens betydelse. Nämnas kan, att Montgomery vid tiden för nedskrivandet av avsnittet om rättspraxis själv var ledamot av den högsta instansen i Finland, senatens justitiedepartement. Wrede accepterar rättspraxis somrättskälla, men endast somen del av sedvanerätten. Detta betyder, att rättspraxis måste vara »långvarig och öfverensstämmande» för att kunna gälla »såsom landssed eller med andra ord såsom rättskälla». Prejudikat är inte en rättskälla, men i synnerhet de högre domstolarnas avgöranden är »väl för domaren nyttiga att känna såsom ledning för hans omdöme och jämväl för att befordra likformighet vid afgörandet af enahanda mål». Liksom redan Hertzberg och senare Reuterskiöld skiljer Wrede med hänvisning till RB 1:11 mellan praxis, somendast hänför sig till tolkning av lag, och praxis, då lag saknas; endast den sistnämnda kan vara landssed, m.a.o. en rättskälla. Wrede anser det dock vara ett faktum, att lagtolkande praxis i själva verket ofta ändrar lagen, i vilket fall denna praxis otvivelaktigt måste anses utgöra landssed. Även Ekström upprepar den bekanta åsikten om rättspraxis’ uppgifter: tilllämpning av förefintliga rättssatser och utfyllandet av luckor i lagstiftningen.’^^ Den av Ekström använda litteraturen är omfattande. Av tysk doktrin nämns bl.a. Stobbe, Windscheid, Gierke, Dernburg, Regelsberger och Biilows »Gesetz und Richteramt», av nordisk bl.a. Schrevelius, Nordling, Reuterskiöld, Platou, Calonius, Lagus och Montgomery.’'^ Ekström polemiserar särskilt mot ReuterMontgomery, s. 22 tf. Montgomery, s. 25 f. och s. 26 not 1. 1894, s. 366 t. Ekström, s. 34. Se Ekström, s,. 35 not 2-4 och s. 36 not 3. 2,37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=