RB 46

154 mindre allmänna satser». De konkreta förhållandena kan vara så olikartade, »att de tarfva, omoch ej olika stadganden, så dock en olika tillämpning af det gemensamma stadgandet, och vid högre utveckling af rätten fixera sig dessa olika tillämpningar till olika rättspraxis». Nordling nämner vidare behovet att fylla ut luckor i lagstiftningen. Domstolspraxis är liksom sedvanerätten bindande endast så länge som den är överensstämmande med rättsmedvetandet, och liksom sedvanerätten bör den framträda inte endast i ett, utan i ett flertal fall. Även annars har rättspraxis stor likhet med sedvanerätten, »hon är en sedvänja mera reflekterad och därför mera noggran, klar och preciserad». Å andra sidan är rättspraxis »en sedvänja inomblott en viss klass, rättsskiparens klass», och kan därför lättare råka i strid med det allmänna rättsmedvetandet. Nordling konstaterar, att domaren enligt svensk rätt har frihet att följa eller överge även en stadgad praxis; ännu mindre kan man fordra, att han skall rätta sig efter enstaka prejudikat.-'* Nordling skiljer alltså mellan rättspraxis och prejudikat och konstaterar, att inte ens flera prejudikat har bindande kraft; han nämner dock inte, var gränsen går mellan flera prejudikat och rättspraxis. Nordling hänvisar också till formulåret för domareden i RB 1: 7, enligt vilket domaren skall döma »efter Sveriges lag och laga stadgar och efter bästa förstånd och samvete»; domaren får inte anse en av andra fälld domvara giltig, utan han skall använda sin egen övertygelse. Medan man i äldre dansk doktrin ansåg, att domarens fasthållande vid sin övertygelse kunde vara »en skadlig självständighet», och Broomé anser en sådan domare vara »en halsstarrig egoist», är övertygelsen för Nordling ett argument mot bundenheten vid prejudikat. Han nämner vidare, att förordningen av år 1876 om sättet att åstadkomma enhet i rättsskipningen, då Högsta domstolens avdelningar kommit till olika resultat, visar, att Högsta domstolen har rätt att frångå tidigare prejudikat. Förordningen leder enligt Nordling också tdl att man fäster större uppmärksamhet vid Högsta domstolens utslag och att de lägre instanserna på detta sätt erhåller en fastare ledning.-'^ Nordling tycks alltså anse, att prejudikat trots allt inte saknar faktisk betydelse. Enligt Hagströmer är rättspraxis inte någon rättskälla. En fast praxis är inte detsamma som gällande rätt, men rättspraxis kan dock »hänvisa på och lemna stöd för antagandet af en viss rättsuppfattning i landet».Björling talar omatt verksamheten »för lagarnas tolkning och för utletande af rättsregler ur andra källor än lag» är av både praktisk och teoretisk art. Den förstnämnda, rättspraxis, är visserligen inte bindande, »utan hvar myndighet får på eget ansvar tilllämpa rätten så, som den själf anser riktigt», men man frångår inte utan »synnerligen starka skäl» en någorlunda stadgad praxis och sannolikheten, att praxis Nordling, s. 2S. Nordling, s. 30. Hagströmer, TfR 1889, s. 462 och not 2.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=