153 211 bör följas, omallmänheten inrättat sig därefter. Omsxtningslivets Sikkerhed begrunder Kravet paa Retshaandha:velsens Enhed, faar dette staa tilbage for Kravet paa materiel Retfa^rdighed.» Platou påstår, att denna indelning är ny, men befogad.’’- Den tredje gruppen gäller tolkningen av testamenten och avtal. I dessa fall beror det på »Tankeloshed og den gamle Vane at blade i Retstidenden efter Prxjudikater» omman tar hänsyn till äldre domar; det bör undersökas vad parterna menat »og Kj0bma:nd gjennemlajser ikke Domssamlinger, for de afslutter sine Kontrakter». Herman Scheels påstående, att särskilt Platous verk är ett exempel på att teoretiska arbeten mer och mer influerats av praktiska hänsyn, gälla också framställningen av rättspraxis och prejudikaträtten. Platou följer den gyllene medelväg, som tidigare åberopats av t.ex. Lagus i Finland och Aubert i Norge. Det empiriska är starkt framträdande i framställningen; i samband med nästan varje fråga hänvisar författaren till Hoyesteretts praxis. »Men hvor ikke Hensynet til 214 kan anses 2.3.2.3. Sverige I en artikel från år 1873 talar signaturen -oo- (tydligen professor Gustaf Broomé, 1824-1894)-'^ för ett beaktande av Högsta domstolens prejudikat. Han konstaterar, att en domvisserligen aldrig kan varajuridiskt bindande för andra lagskipare men att en rättsgrundsats, som omfattats av Högsta domstolen, måste tillmätas »en stor betydelse». Broomé godkänner tanken på domarens självständighet, men han anser en underrättsdomare, som vägrar följa överrätternas stadgade praxis, vara »en halsstarrig egoist».-”’ Nordling anser, att rättspraxis »fullständigar och kompletterar lagstiftningen och sedvanerätten i det han undersöker villkoren för deras tillämpning och äfven tillägger regler på de områden, dit de andra ej med sina bestämmelser trängt». Rättspraxis är alltså en rättskälla, även om enligt Nordling endast det allmänna rättsmedvetandet är den egentliga rättskällan. I enlighet med den historiska skolans doktrin konstaterar författaren, att rättsmedvetandet, som ursprungligen framträdde i sedvänjan, under mera utvecklade förhållanden får mera medelbara uttryck genom lagstiftning, praxis och doktrin. Nordling motiverar rättspraxis’ betydelse med en hänvisning till lagstiftningens allmänna natur: den »kan ej ingå i det verkliga lifvets konkreta förhållanden med sina föreskrifter, hvilka blott kunna hafva karaktären af mer eller Platou, s. 124. Platou, s. 126. Platou, s. 129 och 131. -'■* Herman Scheel,'YiK 1940, s. 131. Sundberg, s. 104 not 8. Broomé, NaumT 1873, s. 600 tt. Nordling, ,s. 26 t. 217 211 212 213 21S 217
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=