140 rättspraxis är ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet, och han anknyter därmed till en huvudlinje i 1800-talets rättskällelära. Lagus anser, att Högsta domstolens avgöranden i högre grad än underrätternas utgör »en reflex av landets allmänna rättsmedvetande» bl.a. på grund av domarnas större insikt och överblick över rättspraxis i hela landet, men han godtar samtidigt en recensents åsikt, enligt vilken Högsta domstolen »öfverhufvud måste bindas af det allmänna i underrätternas åsigter». Han är även beredd att tala om en växelverkan mellan praxis vid över- och underrätterna, men lämnar denna fråga till en senare (aldrig publicerad) undersökning.'^* Medan 0rsted endast var beredd att ge underrätternas domar provisorisk giltighet, talar Lagus t.o.m. om en växelverkan. Trots att Lagus betonar, att »Högsta Domstolens» prejudikat bör ägnas särskild uppmärksamhet,'^^ bör man minnas, att Finland vid denna tidpunkt saknade en högsta domstol i ordets egentliga betydelse. Innehavaren av den högsta domsmakten, senatens justitiedepartement, hade en förhållandevis svag ställning, eftersomden var en del av landets regering och dess medlemmar var utnämnda endast för tre år åt gången.'■'° Detta faktum kan ha inverkat på Lagus’ åsikter, i synnerhet som han också prisar hovråtternas »högsta anseende», vilket beror på deras »ådla konseqvens».'"" 2.3.1.5. Sammanfattning Trots att man inte kan tala om en prejudikat- och praxisfientlighet i 1700-talets litteratur, visar genomgången av litteraturen från förra delen av 1800-talet, att rättspraxis och isynnerhet den högsta instansens prejudikat nu blir en viktig rättskälla. Då det gäller förhållandet mellan tillgängligheten av prejudikat och deras betydelse i rättskälleläran, torde det vara omöjligt att klarlägga, vad som är orsak och vad verkan. Ett exempel på detta är 0rsted, sompublicerade prejudikat och i sina skrifter propagerade för deras betydelse. I detta fall är 0rsteds inflytande markant också i de andra nordiska lånderna (Schrevelius, Lagus).'■*- Den äldre historiska skolans dunkla och motstridiga åsikter om rättspraxis’ natur upprepas endast av några författare (Schrevelius och Brandt anser rättspraxis vara både sedvanerätt och juristrätt, och Lagus anser rättspraxis vara ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet), medan Bornemanns åsikt att en stadgad praxis är ett slags sedvanerätt även kan återföras till äldre föreställningar om ususfori. Man ser lika litet i den nordiska litteraturen somi Savignys Lagus, Ytterligare, s. 84 f. Se även Lagus, s. 26. '■*“ Se närmare Björne, Senatens justitiedepartement - Högsta domsmakten i Finland 1809-1918, Högsta domstolen 200 år. Högsta domsmakten i Sverige under 200 år, I, Lund 1990, s. 175-185. Lagus, s. 23 f. Sundberg, s. 173, anser Lagus bekämpa den »upp- och-nedvända rättskällelära» som ger företrädet åt underrätternas praxis. Snarare torde man kunna tala om Lagus’ förmedlande ståndpunkt, i synnerhet då man jämför hans åsikter med hans stora auktoritet 0rsteds åsikter. Jfr Sundberg, som anser (s. 178), att 0rsteds insatser gick nåstan spårlöst förbi i Sverige.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=