138 en skyldighet för underrättsdomare att följa sådana överrättsavgöranden, i vilka underrättens tidigare dom ändrats. I genmälet konstateras dock, att varken domare eller advokater brukar åberopa praxis, eftersomdetta anses vara »otillbörligt och oskickligt». 127 Mera betydande är en utförlig artikel från år 1860 av Robert Lagus, även om artikelns omfång, knappt fyrtio sidor, inte motsvaras av dess kvalitet. Författaren är iögonenfallande beroende av 0rsted och Schrevelius, vilkas ovan refererade åsikter citeras i sin helhet.’^* Artikelns längd är delvis följden av en mångordighet och ett exalterat språkbruk, somfick en recensent att påpeka, att artikeln led av »en viss öfverdrift i ord och uttryck, somi innehållet icke har sin förklaring».De uppräknade argumenten/ör och mot en bundenhet av prejudikat är till stor del de tidigare bekanta: lagskipningens enhet, domstolarnas auktoritet, förhindrandet av ett onödigt och dyrt ändringssökande, domarens rätt att döma efter egen övertygelse, faran för bundenhet vid en oriktig praxis. Trots detta har artikeln förtjänster, främst då det gäller redogörelsen för praxis’ betydelse i Sverige. Till undersökningens förtjänster hör också en noggrann genomgång av myndigheternas brev och reskript från 1600- och 1700-talen; Lagus kan härvid visa, att det inte existerade någon allmän negativ inställning till prejudikat.'^' Han citerar också Calonius’ uttalande mot prejudikat i recensionen av Flintberg och tolkar Calonius’ uttalande så, att detta dels riktar sig mot ett iakttagande av en yttre, skenbar, likhet i olika mål, dels mot obildade domare, som förfallit till »ett eländigt slentrianväsende».För analysen av äldre uttalanden omrättspraxis indelar Lagus prejudikaten i tre klasser. Till den första klassen räknar Lagus »de bref och reskripter, som ifrån Högsta makten emanerat till särskilta Hofrätter, och uttryckligen tillagts kraft af allmän lag». Till den andra klassen hör »sådane prejudikater, hvilka, ehuru de icke enkomblifvit förklarade för allmänt giltiga bud, dock uttala och stöda sig på en sådan allmännare och vigtigare grundsats, som i lagskipningen blifvit antagen såsom bestämmande princip. Hit höra framför allt (kurs. här) sådane afgöranden, som blifvit intagne uti de till efterlefnad utgifna författningssamlingarne, uti hvilka de äfven till det yttre bibehållit sin prejudikatform». Omde två första klassernas prejudikat anser Lagus, att »hvarje domare är ovilkorligen skyldig att vid sin rättsskipning rätta sig efter dem, äfven omhan för En praktisk jurist, I anl. af uppsatsen »Om prejudikater och praxis vid domstolar» i Lbl. N:o4, Lbl 1855, s. 149 ff. Lagus, s. 18 och 26-30. Se Lagus, Ytterligare, s. 85 f. Lagus, passim. Lagus, s. 6 ff. Lagus, s. 16. Lagus, s. 11 f. 130 13.'
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=