128 som bör vara grundad å beskrilna Lagar, men ej på tillfälliga domslut och meningar, som efter hvar saks särskilda omständigheter, och Domstolarnes olika begrep, kunna hafva hvar sina särskilda grunder, och derföre till allmänn efterfölgd ej kunna vara ämnade, eller i sådant afseende böra åberopas: så hade Rec. önskat, att dessa, såsom dessutom till Sjö-Rätter icke hörande, antingen blifvit aldeles å sido satte, eller ock icke annorlunda än med den mäst grannlaga urskillning och yttersta varsamhet anförde.» Efter att ha anfört ett felaktigt prejudikat i Flintbergs arbete anser Calonius, att det vore »lätt att visa, huruledes förhållandet är vid pass enahanda med åtskillige af de öfrige här sammanhopade préjudicater, hvilka således, långt ifrån att t)ena till gagnelig upplysning, endast bereda anledningar för halflärde eller vrångsinnte Domare (kurs. här), att, i förment stöd af dem, sätta sig öfver den klara och ovillkorliga föreskrift Lagen dem meddelar». Trots kritiken av bundenheten vid prejudikat är udden alltså främst riktad mot Flintbergs felaktiga urval. Calonius kritiserar också i sina föreläsningar i civilrätt de »lagvrängare» och »rabulister», som utan tillräckliga kunskaper i juridik endast stöder sig på praxis. Då Calonius i detta sammanhang hänvisar till William Blackstone, kan hans uttalande väl knappast tolkas som prejudikatfientligt i princip. Calonius konstaterar också, att de, somendast idkat praxis, blir fullkomligt förvirrade och inte vet vart de skall vända sig, så snart det inträffar ett fall somde inte tidigare sett löst. Sådana personers kunskap är vag och osäker, och deras hela praxis baserar sig på inväntandet av likartade fall.*' I kapitlet om lagtolkning talar Calonius utan kritik ominterpretatio usualis, en tolkning som baserar sig på domstolarnas av regenten stillatigande accepterade praxis. Denna praxis har betydelse närmast i straff- och processrätten, och förutsättningarna för dess giltighet är i stort sett desamma som för sedvanerätten. Denna rättspraxis, usus fori, bör vara allmän, bestående och långvarig, ha lagstiftarens stillatigande samtycke samt inte strida mot rätten eller dess analogi.*^ — Bilden av Calonius’ negativa inställning till prejudikat präglades redan på 1800-talet (se nedan 2.3.2.) av recensionen av Flintberg, vilken trycktes i Calonius’ Opera omnia, medan det mera avvägda ställningstagandet i föreläsningarna i civilrätt blev bekant för en bredare publik först i början av detta århundrade. Calonius, Opera omnia III, s. 121 f. Det ofta citerade uttalandet av Calonius, Opera omnia III, s. 109, enligt vilket beskaffade, att om de till grund fingo åberopas, blefve rättvisan en vaxnäsa, hvilken efter behag kunde vändas hvart man ville», är avgivet i ett »Enskildt meddeladt Utlåtande», i vilket Calonius argumenterar mot en fast praxis, och det kan därför inte tillmätas någon större betvdelse. Broonié, NaumT 1873, s. 603, tolkar även detta Calonius’ uttalande endast som en varning mot att åsidosätta lag till förmån för prejudikat, inte somett exempel på en prejudikatfientlighet i allmänhet. Calonius, s. 23 f. Calonius, s. 95 f. bör »döma efter lag och ej efter prtejudikater, hvilka beklagligen äro så man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=