127 även om han i princip ställer allmän lag och prejudikat, till vilka han räknar även överhetens reskript, dekret och mandat, mot varandra; de sistnämnda bör inte tillämpas i andra mål än i dem, för vilka de utfärdats. Reskripten kan också vara lagförklaringar: ». . . stundom pläga Rescripta vthfärdas på Hoff Rätternas och Collegiernes förfrågningar; huru the måhl, som i Lagen ey finnas vthsatte, böra nu och i framtiden afdömmas: Tå böra the anses såsomen allmän Lagh».^"* Nerhman behandlar reskripten m.m. också som egentliga pre)udikat, och han känner till den anglosachsiska läran om ratio decidendi, prejudikatfallets väsentliga egenskaper.De, som just börjat sitt studiumjuris, kan enligt Nehrman känna igen prejudikaten på att dekreten m.m. följts av hovrätternas brev till alla domstolar, s.k. universalia, i vilket fall prejudikatet bör anses som en lag, som underdomaren bör följa.Följandet av prejudikat kontrollerades alltså av överheten, men man kan också säga, att hovrätternas brev ersatte de rättsfallssamlingar, som saknades på denna tid. I den senare utkomna »Processus civilis» skärper Nehrman sin inställning till prejudikaten, som han behandlar i samband med bevisföringen. Prejudikat kan inte åberopas som fullt bevis, eftersomde i allmänhet »angå besynnerliga omständigheter», som inte alltid nämnts. Därför kan de inte anses vara en allmän lag eller en »rättelse för Domstolarne». Med hänvisning bl.a. till ovan nämnda brev till Göta hovrätt konstaterar Nehrman, att underdomaren inte äger »then macht, som Konungen och Thess Domhafwande» och att konungen ej vill »med sine bref hindra Justitiens fria lopp», varför domaren ej kan följa prejudikat. De redan nämnda reskripten m.m. bör lända domaren till efterföljd med beaktande av läran omratio decidendi/^ Rabenius nämner i förbigående »bruket och missbruket» av prejudikat utan att närmare gå in på frågan.Calonius har däremot ofta nämnts somett exempel på prejudikatfientligheten i svensk rättsvetenskap,^^ vilket främst baserar sig på ett uttalande i en recension av Flintbergs anmärkningar till sjölagen (1803). Uttalandet förekommer i samband med att Calonius kritiserar Flintberg för att denne tagit med onödigt mycket text från den allmänna lagen, vilket endast tjänat till »att göra arbetet volumineust och belasta köparena med en dryg köpeskilling», och lyder i sin helhet: »Och då, utom den att samla préjudicater, näppeligen någon annan säkrare utväg gifves, att i ovisshet, mörker och förvirring insvepa Lagskipningen i ett land. Nehrman, s. 4\. Nehrman, s. 41: »Thet som thessa töreskrifwa vtlii enskvlte mähl, gitver jemväl esomottt.ist mycket lius i Lagfarenheten, när man allenast skiljer partium rationes, itrån rätta rationihns decidendi, och brukar tilbörlig elftertancka wid deras nyttiande, sedan man förvth wet principia och analogiamJuris, hwilka ock aldrabäst wisa hwad ailment eller besynnerligit är i thessa.» Nehrman, s. 4 1 t. Nehrman, Processus civilis, s. 221. Rabenius, s. 29. Sundberg, s. 105 f.; Klami, s. 53 1.; jägerskiöld, SvJT 1989, s. 262.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=