125 sak att avgöra, omdet nya målet i så hög grad liknar prejudikatet, att detta bör följas. Enligt von Eyben är åsikten, enligt vilken tidigare domars betydelse endast beror på vikten av de argument som finns i motiveringarna, förlegad. Å andra sidan kan inte ens en underdomstol enbart nöja sig med att hänvisa till tidigare avgöranden.^' von Eyben upprepar de vanliga argumenten för en bundenhet vid prejudikat: domstolarnas auktoritet, minskandet av onödiga processer, besparingar av kostnader för ändringssökande och betydelsen av en enhetlig rättspraxis. Han betonar dock samtidigt, att man inte får överdriva dessa arguments betydelse. Domstolarnas auktoritet blir minst lika mycket lidande vid ett envist fasthållande vid en felaktig praxis, det kommer alltid att finnas kverulanter som börjar processa även i klara fall, och underdomaren bör inte känna sig som en deltagare i en gissningstävlan, där det gäller att försöka hitta på den lösning, som överdomstolen troligen kommer att acceptera. Inte ens kravet på enhetlig praxis betyder ett ovillkorligt förnekande av att ett prejudikat kan frångås.^' Även von Eybens argument mot en bundenhet vid prejudikat kan betecknas som praktiska. Prejudikaten kan inte vara obetingat bindande, för detta skulle låsa fast samhällsutvecklingen. Tvärtom bör domstolarna ha möjlighet att ändra åsikt allteftersom samhället utvecklas. Domstolarna kan inte heller undgå att göra fel, och ett fasthållande vid en åsikt, som allmänt kritiseras som ohållbar, skulle vara »et urimeligt konsekvensmageri».^-' von Eyben finner det inte befogat att lägga någon avgörande vikt vid skillnaden mellan ett enda prejudikat och en fast praxis. En stor del av de norska läroböckernas rättskällelära ägnas åt rättspraxis och prejudikat, därtill ägnas andra myndigheters praxis ett betydande utrymme.^”’ I motsats till författarna i de övriga nordiska länderna talar Andena:s och Eckhoff öppet omdomstolarnas politiska funktion och politiska hänsyns relevans i rättspraxis.^^ Det är ett allmänt känt faktum att domstolarnas, i synnerhet Hoyesteretts, ställning varit exeptionellt stark i Norge allt sedan senare delen av 1800-talet. Hoyesteretts starka ställning framgår bl.a. av Eckhoffs påstående, att domstolens prejudikat är »noe n^^r bindende» för alla andra än Hoyesterett själv och att, trots att en juridisk plikt att följa Hoyesteretts domar saknas, det i norsk rättspraxis endast finns ett rättsfall från år 1910, där en lägre Stuer Lauridscn, s. 361 ft. von Eyben, s. 64. von Eyben, s. 70 ff. von Eyben, s. 74 ff. von Eyben, s. 90 f. Andenxs, s. 83-88 och 108-112; Eckhoff, s. 133-208. Andcttics, s. 112-115; Eckhoff, s. 310-314. Bengtsson meddelar i sin anmälan av Eckhoffs bok, TfR 1989, s. 690, att svenska domare, inbegripet anmälaren, ryggar tillbaka med dygdig fasa inför själva begreppet »domstolarnas politisering».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=