124 att erhålla fullföljdstillstånd inskränkts, och även hovrätternas domar har fätt större betydelse som prejudikat, eftersom hovrätterna ofta fungerar som sista instans. Praxis i vissa kvarlätenskapsmäl baserar sig i sin helhet pä underrätternas avgöranden.^"* I sin senare lärobok varnar Aarnio för att Högsta domstolen i vissa situationer kan inkräkta pä lagstiftarens område och för en i framtiden möjligen ökande »rättsfallspositivism».^"’ I Finland fick frågan om bundenheten vid prejudikat förnyad aktualitet genom att landets högsta domstol i början av 1980-talet genom en lagändring förvandlades till en prejudikatdomstol. Debatten blossade upp efter det att presidenten i Högsta domstolen Curt Olsson kraftigt pläderade för en bundenhet vid Högsta domstolens prejudikat, som närmade sig en juridisk bundenhet. Timonen anser dock i sin monografi frän är 1987 liksom Aarnio, att inte ens Högsta domstolens prejudikat är juridiskt bindande. Det är inte nödvändigt att här i detalj referera Timonens åsikter, men det kan nämnas, att han anser, att man inte bör begränsa begreppet prejudikat till att endast gälla sådana avgöranden, som har avkunnats av den högsta instansen eller en överdomstol, eller somuttryckligen avsetts fä en framtida prejudikatverkan. Dä det gäller argumenten för och mot en bundenhet, använder Timonen i stort sett samma argument som Strömholmoch Peczenik: rättssäkerheten, arbetsekonomiska, processekonomiska och konstitutionella skäl.^* I motsats till Strömholm och Peczenik betonar dock Timonen betydelsen av såväl stabilitet som flexibilitet, både dä det gäller domstolens verksamhet i allmänhet och dä det gäller konkreta fall. Rättssäkerheten och den konkreta rättvisan kan stå i strid med varandra. Man behöver förutsebarhet och formalism, men får för den skull inte negligera målets individuella drag.^^ Stuer Lauridsens kortfattade framställning av prejudikatens betydelse som rättskälla innehåller knappast någonting utöver det, som nämnts i referatet av den svenska doktrinen ovan. Bundenheten vid prejudikat försvaras med arbetsekonomiska skäl och med en hänvisning till formella rättvisekrav, medan författaren ä andra sidan anser, att en överdriven dyrkan av prejudikat kan, dä lagstiftningen är föråldrad, leda till en ren formalismpä bekostnad av reella hänsyn. I likhet med Peczenik beskriver Stuer Lauridsen den anglosachsiska prejudikatdoktrinen; han betvivlar också, att den reella skillnaden mellan anglosachsiska och kontinentala förhållanden egentligen är sä stor. En både reell och formell bundenhet vid prejudikat försvagas av det faktum, att det är domarens Aarnio, Oikeussäännösten, s. 89 t.; Aarnio, s. 230 ff. Aarnio, s. 234 f. Omdebatten, se Timonen, s. 72 ft. Timonen, s. 114 t. Timonen, s. 60 ff. Timonen, s. 64 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=