116 tecknar all rätt, som uppstår genom juristernas verksamhet, som »wissenschaftliches Recht».'^ Då han samtidigt betonar, att beteckningen inte betyder något krav på högre vetenskaplig bildning, kan man fråga sig om gränsen mellan juristernas sedvanerätt och vetenskapligt bearbetande egentligen kan upprätthållas. Juristernas sedvanerätt torde väl åtminstone delvis vara ett »vetenskapligt» tillämpande av gällande rätt. Även denna del av Savignys rättskällelära härrör från Puchta, som t.o.m. skall ha myntat begreppet »Juristenrecht».'* I själva verket blir många av Savignys dunkla uttalanden klara endast med hjälp av Puchtas framställning. Puchta konstaterar, att det är vetenskapens uppgift att undersöka rättssatserna i dessas systematiska sammanhang och på detta sätt bringa i dagen sådana rättssatser, som är fördolda i den nationella rättens anda och som varken kommit till uttryck i lagstiftningen eller i folkets rättsövertygelse eller handlingar, utan som blir synliga först såsom resultatet av en vetenskaplig deduktion. Vetenskapen är således en tredje rättskälla; varje rättssats har sitt ursprung i någon av de tre rättskällorna: folkets omedelbara rättsövertygelse, lagstiftning och vetenskap. Puchta kallar den tredje rättskällans rätt »Recht der Wissenschaft» eller, eftersomden bringas i dagen genomjuristernas verksamhet, »Juristenrecht». I motsats till Savigny reserverar Puchta begreppet endast för den rätt, som uppkommer genom vetenskaplig verksamhet, emedan begreppet »Juristenrecht» blir för mångtydigt, omdärmed också avses den sedvanerätt, som råder bland juristerna.'^ Juristernas sedvanerätt är verklig sedvanerätt, men den baserar sig inte på folkets rättsövertygelse, utan på juristernas partikulära rättsövertygelse. Puchta nämner som e.xempel på denna rätt frågan hur testamentsvittnen skall skriva sitt namn; ett problem som inte kan lösas på inre, systematiska grunder.^® Den egentliga vetenskapliga rätten är till sin natur internationell, den uppstår hos individen och har ingenting med »Volksgeist» att göra. Puchta räddar dock fundamentet för sin rättskällelära genom att påstå, att rättsvetenskapens objekt är nationellt och att rättsvetenskapsmannen behandlar denna rätt som en representant för folket. För att resultatet av den vetenskapliga verksamheten skall bli riktigt, dvs. duga som rättskälla, måste det stämma överens med folkets rättsövertygelse.^' Medan Savigny anser, att åtminstone viss rättspraxis är en del av den vetenskapliga rätten, behandlar Puchta juristrätten, omväxlande under beteckningen »zweite Art des Juristenrechts» och »wissenschaftliches Recht», som en fristående rättskälla, som domaren bör använda, då sedvanerätt och lag tiger. Savigny I, s. 49. Stobbe, s. 172 not 11. Puchta^ Institutionen, s. 22. Puchta II, s. 17 ff. ’’ Puchta /, s. 165 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=