112 kring mitten av 1800-talet. Såsom ovan visats, börjar redan författare, som betecknats som anhängare av den traditionella doktrinen (Hagerup, Platou), förneka eller urholka de tidigare uppställda kraven på förutsättningarna för sedvanerättens giltighet, samtidigt som man i praktiken lämnar frågan åt domarens prövning. I synnerhet kravet på förnuftighet leder ofta till att man medger domaren en långtgående rätt till prövning (Ingstad, Platou); i detta avseende går man längst i svensk doktrin (Reuterskiöld). Detta har inte beaktats i modern litteratur, väl beroende på att författarna kring sekelskiftet fortfarande ingående behandlar de traditionella kraven och ofta försöker sig på förmedlande ställningstaganden. Den av Stuer Lauridsen som föråldrad betecknade gränsdragningen mellan sedvanerätt och kutymer är i själva verket av sent datum (Stang 1908) och betecknas ursprungligen av sin upphovsman som ett försök till en realistisk rättskällelära, även omden senare också accepteras av forskare med en mera traditionell terminologi (Gjelsvik, Platou, Ekström). Såsom nämnts accepterar man i viss mån även i dagens litteratur sådana drag i sedvanerättsläran, som av andra nutida författare utdömts såsom föråldrade. Man kan alltså konstatera, att det inte existerar större reella skillnader mellan dagens sedvanerättslära och sedvanerättsläran kring sekelskiftet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=