Ill Endast i Danmark accepterar man också, undantagsvis, det gamla kravet på lagstiftarens samtycke (Goos), medan man i de andra länderna förbigår frågan eller hänvisar till psykologiska grunder (»vanans makt» osv.). I allmänhet lämnar man den metafysiska frågeställningen om grunden för sedvanerättens giltighet (folkets rättsövertygelse, samhälls- eller allmänviljan osv.) och nöjer sig liksom Dernburg och Zitelmann att beteckna sedvanerätten som ett historiskt faktum (Platou, Wrede, Ekström). Orsakerna till de förändrade uppfattningarna från och med slutet av 1800talet torde kunna sökas i förändringarna i tysk doktrin, men också i utnyttjandet av ett bredare litteratururval, t.ex. engelsk och fransk rätt (Platou). Detta förklarar dock inte den särställning, som dansk rättsvetenskap intar, då det gäller sedvanerätten. Motsatsförhållandet gäller främst dansk och norsk rättsvetenskap; de svenska och finska författarnas självständiga insats är föga framträdande. Samma motsatsförhållande framträder också i inställningarna till en kodifikation. Redan Goos propagerar för den av danska författare under detta århundrade omhuldade tanken på en kodifikation, medan Stang i Norge tog avstånd från denna tanke. Sedvanerättens förhållandevis stora betydelse i Norge kunde ses som ett uttryck för domstolarnas starka ställning, eftersom man här betonar domarens roll vid uppkomsten av sedvanerätten och ofta anser rättspraxis vara en väsentlig del av denna rättskälla. Detta förklarar dock inte liknande domarens roll framhävande tongångar åven i Sverige och Finland. I Danmark är det däremot först Bentzon, somkraftigt betonar domarens roll vid uppkomsten av sedvanerätten. Ett faktum är, att dansk rättsvetenskap i slutet av 1800-talet även i många andra avseenden skiljer sig från doktrinen i de nordiska grannländerna, utan att man kan förklara detta t.ex. med en motvilja mot allt tyskt efter kriget år 1864.’-‘'^ Olikheterna mellan dansk och norsk doktrin vid sekelskiftet märks i de olika uppfattningarna om den traditionella sedvanerättsläran än i dag. Stuer Lauridsen betecknar kravet på lagstiftarens samtycke och åsikten, att sedvanerätten gäller endast praeter men inte contra legem, som typiska för den traditionella läran; detta gäller i verkligheten dock endast dansk doktrin och i det förstnämnda fallet egentligen endast en författare (Goos). Både i Danmark och Norge (Stuer Lauridsen, von Eyben, Eckhoff, Anden^es) betonar man, att den traditionella läran ställde upp exakta förutsättningar för sedvanerättens giltighet, vilka man i praktiken dock inte kunde följa; nuförtiden har man tonat ned dessa krav och gått över till en helhetsbedömning, somtar i beaktande domarens prövningoch värderingar. Denna åsikt innehåller onekligen mer än ett korn av sanning, men den baserar sig på en förenklad bild, som närmast motsvarar uppfattningarna Se Stang, Formueret, s. 73 ff. Se Björne, s. 59 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=