109 Ekströms med talrika litteraturhänvisningar försedda framställning av sedvanerätten ansluter sig nära till Platou, som flitigt åberopas.■'*** Ekström accepterar Platous åsikter om sedvanerättens ålder, nutida betydelse, ställning i naturrättsdoktrinen och den historiska skolans lära samt förkastar liksom sin förebild kravet på lagstiftarens samtycke, föreställningen att utövandet endast är ett tecken på rättssatsens existens och kravet på att sedvanan inte får bero på ett misstag.'"*^ Även Ekström företräder en realistisk och deskriptiv sedvanerättslära. »I själva verket torde det inte vara möjligt att finna någon annan grund för sedvanerättens bindande kraft än just det historiska faktum, att en viss regel länge följts såsom en rättsregel.» Liksom Platou vill Ekström överlåta åt domaren att pröva, omett rättsbruk kan anses tillräckligt fast för att kunna hållas för sedvanerätt, och även Ekström tillåter undantagsfall vid utövandet. Ekström använder också Reuterskiölds arbete, och han polemiserar mot dennes uppfattning, att en rättsregel måste fastslås av en domstol för att kunna gälla somsedvanerätt. Denna fordran kan inte uppställas, eftersom orsaken, att en regel inte kommit under domstols prövning, kan vara den, att den är så allmänt erkänd, att ingen anser det lönt att bestrida den.^^' Ekströmanser liksom Platou, att sedvanerätten kan ändra lag. »Man må söka förklara förhållandet på vilket sätt som helst, ett faktumär att alltid och överallt sedvanerätten visat sig hava kraft att ändra resp. upphäva skriven lag.» Detta gäller även finsk rätt, där sedvanerätten i ganska talrika fall ändrat eller upphävt skriven rätt. »Och detta förhållande måste vi erkänna.»‘^- Ekström konstaterar vidare, att man endast teoretiskt kan upprätthålla kravet på att domaren ex officio bör känna till sedvanerätten. Han anser även denna uppfattning överensstämma med Platous, ehuru denne ansåg, att parterna endast behövde bevisa lokala sedvanor.Med hänvisning till Stang påstår Ekström, att kutymer inte är sedvanerätt; han betraktar dem främst som tolkningsmedel vid rättsärenden. Däremot godtar Ekströminte Stängs åsikt, att all dispositiv sedvanerätt är kutymer.-^’’ Se Ekström, s. 16-28, noterna. Ekström, s. 17ff. Ekström, s. 22 f. Ekström, s. 24. Ekström, s. 26 ff. Det kan nämnas, att Ekström ocksd hänvisar (s. 27 not 1) till Dernbiirg som stöd för sin åsikt, att sedvanerätten t.o.m. kan upphäva en sådan lag, som uttryckligen förbjuder framtida sedvanerätt. I själva verket konstaterar Dcrnburg (Das biirgerliche Recht des deutschen Reichs und Preulk-ns, I, 3. Aufl., Halle a. S. 1906, s. 80), att man senare strukit den paragraf i det första förslaget till Biirgerliches Gesetzbuch, enligt vilken sedvanerätten gäller endast, om lagen hänvisar därtill, och att man av strykningen torde kunna sluta sig till, att allmänna sedvanor förmår bilda riksrätt även mot lag. Se Ekström, s. 28 och not 3. Ekström, s. 29 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=